09 March 2008

Global outreach

NEW YORK Jag ifrågasätter om jag ska fortsätta ha min fasta telefonlina här i New York. Inte bara för att jag just betalat ännu en saftig räkning för mina snudd på allra sista amerikanska slantar, utan för att jag ändå nästan aldrig använder telefonen – och för att det ändå nästan aldrig är någon som ringer hit.

Jo, det ringer folk, men exempelvis fick jag igår blott dessa samtal:

1. ett kreditkortsföretag som försökte pracka på mig något vad det nu var, typ höjd kreditgräns (det var ett automatiskt samtal, alltså en inspelad röst, vilket får mig att lägga på vilket kanske var tur för just nu vore jag ett enkelt byte för vilket subprime-låneinstitut som helst) (och ja, jag har anmält mig till USA:s svar på NIX-registret; oklart om det funkar, så många tiggar- och försäljarsamtal som trots allt dyker upp)
2. Church of Scientology i Florida (och nej, det var ingen felringning – de sökte en av mina f d inneboende...ni kan ju själva gissa vem, ganska spännande faktiskt)
3. en beundrare jag har från Timbuktu (sant, fast han ringde inte från Timbuktu denna gång)

Det blir en ganska hög stycke-kostnad för nöjet att ta emot dessa tvivelaktiga samtal...

Fast nu ringde min f d inneboende Paul och erbjöd sig att komma till Harlem och äta brunch med mig på restaurangen Revival här i huset där han var stamkund när han bodde här. Detta kommer dock troligen att stupa på att hans kompisar inte kommer att orka ta sig hit, så snart får jag antagligen ett nytt samtal om att vi ska ses någonstans mellan Upper East Side och Penn Station istället. Eller i Chelsea. Inte mig emot! Paul är för övrigt en av mina favoritsambos, särskilt sedan han flyttade härifrån.

Allt detta bara för att komma fram till det jag egentligen skulle säga: Jag har inte fått med mig någon av mina mobiltelefonladdare hit. Så vill någon av er vänner och bekanta ringa – kanske för att dårpippikvoten i inkommande samtal ska minska lite – är det ingen idé att använda det numret. 212-varianten är det som gäller.

För övrigt har från och med i förrgår alla i familjen Kinn installerat Skype på nya datorer, så nu kan jag videochatta med mina söta syskonbarn, och de med sin moster/faster samt mormor/farmor. Min bror förundrades över att han från Sundbyberg kunde kommunicera med New York (mig) och Tokyo (hans bäste kompis M) i bild – och visst är det märkligt, hur blasé man än blivit, att det funkar.

M och jag åt för övrigt koreansk BBQ i Tokyo häromveckan.

Den här Berglin-serien om mailträsk handlar om mig (och om oss alla).

/Gunilla

2 comments:

  1. Skype är otroligt. Fast ibland greppar jag den vanliga och ringer upp, när det ekar eller man kopplas ner för tredje gången.

    Är du nåt i Koreatown, Gunilla?

    Maja

    ReplyDelete
  2. Fast lina behöver jag bara för att faxa.
    /S

    ReplyDelete