Levande historia

NEW YORK Måndagen gick i familjen Clintons tecken.

Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt, med tanke på att jag på söndagskvällen var uppe alldeles för sent (läs: gick och lade mig halvtidigt måndag morgon...). Dessutom i en soffa hemma hos en kompis som bor i Bay Ridge – låååångt ut i Brooklyn, eller rätt långt ut i alla fall. (Bay Ridge är en av de stadsdelar i New York City där det bott skandinaver, varav det ännu finns några spår. Mer om det någon annan gång, kanske). Inte alltid man orkar åka hem ensam med tunnelbanan mitt i natten! ;-) Men det var roligt att gå ut en kväll i Brooklyn, det var länge sedan.

Jag låg länge och läste Hillary Clintons memoarer, Living History. Oj, att den kvinnan fortfarande står på benen är ett mirakel! Jag håller inte med SvD Kulturs recensent om att texten är "tröttande och tråkig".
Hittills har jag kommit till Whitewater-soppan – den fastighetshärva som Clinton tvingades låta en oberoende kommission ägna sju år åt att utreda, och som mot slutet ledde vidare till Monica Lewinsky-soppan. En hel del av detta ligger långt bak i min skalle, och en hel del har jag inte alls känt till, så det är väldigt intressant läsning. Jag kände att det var läge att uppdatera mig på Hillary Clinton, medan tid är... Om ett dygn kan hennes kampanj vara över. Eller så kommer hon igen, man vet aldrig.

Började läsa Living History för att se vad Clinton skriver om sin Vita huset-kock, som jag nyligen träffade och intervjuade. (Tyvärr inte särskilt mycket.) När min kompis vaknade till liv kollade jag mina mail på hennes dator, och kunde konstatera att den redaktion som jag mailade kock-texten till i förra veckan inte hade fått den... I sådana lägen inser man att man alltid bör ha med sig sin dator! Vilket jag inte hade idag. Och eftersom jag var tvungen att vara på New York Foreign Press Center på eftermiddagen tog det ett tag innan jag kom hem och kunde skicka om texten. Inte kul att utsätta stackars redaktioner för panik.

Bilden visar när jag läste kockens bok häromveckan – ja, bilden är tagen vid en strand i Filippinerna. Det gäller att välja sina arbetsplatser med omsorg. (Foto: Bradley Quinn.)

På NYFPC, som är amerikanska UD:s pressavdelning, fick jag förlängd ackreditering – till 2011! Vilket snarare låter som namnet på en science fiction-film än något datum som har med mitt liv i närtid att göra.

Centret arrangerade en gissningsvis intressant genomgång om USA:s program för fattigdomsbekämpning i Afrika, viket jag tyvärr inte hann vara med på. "Min" NYFPC-handläggare hade för övrigt genomfört ett program med Laura Bush på förmiddagen, alltså samtidigt som jag låg i sängen med Hillary Clinton. Och efter Laura Bush fick han träffa mig – vilken dag för honom.

På hemvägen läste jag ett intressant porträtt av Chelsea Clinton, som ni också kan läsa här, i toppenmagasinet New York. Reporterns slutsats är att Chelsea är en politisk naturbegåvning, som ärvt det bästa av respektive förälder (Bills energi och kommunikationsförmåga; Hillarys hängivenhet, eller vad det nu var).
Apropå det där med att demokrater är goda och republikaner är onda så jobbar Chelsea på en hedgefond i New York och tvillingarna Bush praktiserar på Unicef och jobbar med aidssjuka respektive undervisar barn (eller vad de nu gör, orkar faktiskt inte kolla exakt vad de gör just precis nu – men nå't i den stilen).
Fast visst får man beundra även Chelsea Clinton, inte bara för att hon står på benen utan även för att hon tycks ha blivit en sund och normal person. Hon är dock så medieskadad – läser man Living History förstår man varför – att hon vägrar tala med några som helst journalister.

Nu läser jag tre miljoner artiklar om tisdagens alla primär- och nomineringsval. New York länkar till en massa texter om varför Hillary Clinton inte lär kasta in handduken även om hon åker på kompanistryk.
Och tidningen har en sammanställning av trivia-artade fakta om kandidaterna, t ex här om Hillary Clintons första sommarjobb som 13-åring, om varför Barack Obama inte gillar glass och om John McCains partajande i Texas i slutet av 50-talet, här om kandidaternas hår – för övrigt ett genomgående, komplicerat tema i Living History – och här om deras fulaste kampanjtricks.

Imorgon blir det spännande! Ska försöka hitta en valvaka någonstans.

/Gunilla