Regn och rusk, men jag ska ändå försöka ta tag i mitt liv

NEW YORK Regntunga skyar – det bara vräker ner och är helt jämngrått. Ah, vår i New York – det är härliga grejer, det.

Sedan jag kom tillbaka från min lilla Asienturné har jag mest ägnat mig åt (utan särskild prioritetsordning):

1) att vara jetlaggad
2) fältarbete, att få iväg lite artiklar och mail och annat arbetsrelaterat
3) slösurfande och bloggande
och
4) att läsa om de amerikanska presidentvalskampanjerna (vilket naturligtvis inte är slösurfande utan hrmmmm, research och kunskapsinhämtning)

Jag har alltså inte:
5) skött min bokföring
6) börjat skriva på min bok
7) hamnat på trevliga middagsbjudningar
8) återknutit bekantskapen med New York Sports Club
9) piffat till lägenheten
eller
10) gått omkring lite på måfå och fotograferat i Harlem

Egentligen är det 5) som har högsta prioritet. Och faktum är att jag väldigt många gånger tänkt att "Nu ska jag ta tag i ... /och så har jag sneglat på en av alla högarna/" tills jag kommit på att det nog vore bäst att lägga upp åtminstone något fotografi från min Asienresa på bloggen, så att det inte framstår som att jag försummar bloggen.

"Jag ska bara ladda upp ett fotografi", tänker jag, "så att de har något att titta på". Men det räcker ju aldrig med en enda bild för att berätta om någon av mina spännande rese-episoder i fjärrand land, och inte är det heller"så bara" att alls ladda upp några bildfiler på Blogger.
I själva verket tar det evigheter att hitta bilderna, välja, spara dem på rätt ställe och ladda upp dem. För att inte tala om hur lång tid det tar att lägga upp dem snyggt i respektive inlägg – det är snudd på omöjligt, fotona börjar leva sina egna liv. Så vips, tog 3) över min vardag.

Dessutom har kaffet tagit slut, vilket gör det snudd på omöjligt att fungera. Det vill säga, det finns kaffe, men bara en läbbig sort som jag själv inte köpt utan som råkade stå kvar här efter nå'n som bott här tillfälligt. Först nu kom jag på att det var kaffekvaliteten och inte kaffemakerskan som brast, när gårdagens kaffekoppar visade sig vara nästintill odrickbara.

Så nu får jag känna mig dådkraftig genom att gå och handla kaffebönor i närmaste matboutique (jag bor ju i vad en kompis till mig kallat "Snobb-Harlem", vilket beror på att hon inte fattat att det snarare borde vara namnet på kvarteren tio minuters promenad söderut), och sedan ta itu med mitt liv: bokföring och att göra i ordning mitt arbetsrum.

Men det spöregnar alltså ute, så risken är stor att jag kommer att känna mig så duktig över att jag överhuvudtaget ger mig ut i rusket att jag kommer att belöna mig med a) en valnötsbrownie på Citarella och b) att slippa ta itu med mitt liv. Fast jag ska låta bli att blogga på ....ehhh...några timmar, i alla fall.

/Gunilla