Förvånade fick vi studenter veta att de bekväma journalisterna, tvärtemot vad vi nog hade tänkt oss, mest satt på sina redaktionsstolar och framför datorerna och ringde telefonsamtal. Trots att Dagens Nyheter ofta framstod som det stora publicistiska idealet på JMK, och en av de arbetsplatser dit vi alla förväntades sträva, var det faktiskt ofta DN:s reportrar som – säkert ofta orättvist – utmålades som de som inte såg mycket annat av världen än 62:ans buss (eller den egna bilen + DN:s garage + DN:s hiss) samt DN:s redaktion.
Om det var så illa tidigt 90-tal (jag började på JMK 1994) eller ännu tidigare, då JMK-lärarna bildade sina uppfattningar, kan ni ju tänka er hur det är nu, när neddragningar och automatiseringar av arbetsuppgifterna gjort sitt.
Hur avundsjuk man som frilans än kan vara på de ombonade och trygga redaktionsvillkoren de anställda har så låter det inte särskilt kul att ständigt vara fjättrad vid datorerna. Om det nu är så.
Men så här beskriver journalisten Nick Davies läget på de brittiska redaktionerna i SR P1:s Publicerat den 1 mars (detta sänds 6:48–7:24 i inslaget):
If you take away time from journalists, you're taking away their most precious working asset.Journalistikforskaren Gunnar Nygren, som var en av mina lärare på JMK (även om jag inte vill påstå att han var en av dem som utmålade DN-journalisterna som ständigt sittandes på redaktionen) har beskrivit läget på de svenska redaktionerna ungefär lika illa, i Publicerat den 16 februari: "Journalist – ett yrke på glid" (4:08–5:36).
We are no longer able to do the essential work of journalism; by and large, journalists now don't go out of the office and find stories, they don't go out to make contacts – they don't even have time to check their facts. They are chained to their keyboards and their computer, effectively – and they are recycling second hand material. Some of it is coming from wire agencies, and then a lot of it is coming from the public relations industry.
Om man ser på det dagliga arbetet, till exempel då, innehållet i arbetet har förskjutits från de traditionella journalistiska kärndelarna, att ta reda på saker och försöka se om de stämmer, berätta en nyhet – till själva produktionen. Fler och fler journalister sysslar med ompaketering av gammalt material. (- - -) Redaktionella system spelar en väldigt viktig roll idag. (– – –) Man sysslar mycket med ompaketering, alltså att ploppa upp gammalt material och stuva om det eller så'nt som sänts i andra program eller tryckts i andra tidningar gör man om. (– – –) En mindre del av arbetet handlar om att ta reda på: vad är det som händer egentligen? (– – –) Man går allt mindre utanför redaktionen för att möta människor och samla fakta, man sitter på kontoret så att säga. Mest tydligt är det för webbjournalister, den nyaste mediegenren – de lämnar väldigt sällan redaktionen överhuvudtaget.Onekligen deppiga scenarion – åtminstone för en old school journalistikromantiker som jag. Att en kollega till mig föredrar att kalla webbjournalister för "googlare" har jag skrivit om här. I nästa vecka fortsätter Publicerat denna diskussion.
/Gunilla
Är inte utgångspunkten för den där deppigheten själva tanken på att en journalist jobbar som anställd på en redaktion?
ReplyDeleteFör en frilansare är väl tiden inte en begränsande faktor på samma sätt, knappast heller bristen på kontakt med verkligheten.
Är inte sanningen den att journalistiken idag är så mycket mer och i fler former än förr? Idag köper redaktionerna in reportage och intervjuer, och sköter bara den högproduktiva delen av nyhetsrapporteringen med redaktionspersonal.
Och tanken på att nyhetsrapporteringen någonsin har haft gott om tid, är det inte bara en fråga om den selektivitet som uppstår i nästan alla minnen från förr, hos alla människor?
Idag kan ju faktiskt en journalist göra mer sittandes på sin stol på någon halvtimma, med telefon, Internet och annat än vad som tidigare lät sig göras på flera dagar.