Gunillas gamla käpphäst om bildjournalister

NEW YORK Den kloka texten om pressfotografi från 2002, som jag länkade till i föregående inlägg, kommer från en dansk databas om journalistisk vidareutbildning. Den är skriven av Lars Fahlén, f d bildchef på Verdens gang och Göteborgposten, och erbjuder intressanta jämförelser mellan bildjournalistikens ställning i Sverige respektive Norge och Danmark.
Framför allt ger den mig tillfälle att tjata om min – och många andras – gamla käpphäst: att pressfotografer måste börja fatta att de är (bild)journalister. Det är främst det hela den texten handlar om.

Alldeles för många fotografer som jag träffar talar om "journalister" ur ett "vi och de"-perspektiv. Det låter väldigt konstigt i mina öron när en pressfotograf inte ser sig själv som journalist! Min gissning är att det beror på att många frilansfotografer kommer från ett annat håll än det strikt bildjournalistiska (t ex konst, mode eller dokumentär) och kanske bara delvis gör redaktionella jobb.

Så jag försöker förmedla något som i och för sig inte är helt självklart för vare sig alla andra i branschen eller den mediekonsumerande allmänheten heller:

"Journalist" är inte en exakt synonym till "reporter/skribent/skrivande journalist" (vilket i regel är vad fotograferna menar när de talar om "journalister").
"Journalist" är ett övergripande ord, som sammanfattar en rad yrkesgrupper som arbetar med redaktionellt material – exempelvis: reporter, pressfotograf, redaktör, researcher, bildproducent, redaktionssekreterare, redigerare, nyhetsgrafiker.

En fotograf skrev t ex nyligen ett långt inlägg på en mailinglista, som jag är med i (Nätverket Brudarna) bland mycket annat: "Alla journalister kan inte bli bra fotografer." Det är i mitt tycke ungefär som att säga: "Alla frukter blir inte bra äppelmos."

Det hon skrev är naturligtvis korrekt, men vad hon menade var såklart det tydligare: "Alla reportrar kan inte bli bra fotografer" (vilket man i och för sig förstod av sammanhanget, om utvecklingen att många tidningar drar ner på bildjournalistiken genom att låta reportern ta med sig en kamera på ett jobb för att ta några bilder).
Jag svarade på listan och drog min käpphäst, enligt ovan, och uppfattades säkert av många som en besserwissrig ordmärkare. Men det handlar inte om att märka ord. Jag tror verkligen att fotograferna måste ta för sig – och sluta se "journalister" som "de andra", när det också är de själva.

Sedan är det tyvärr så att fotografer traditionellt haft en svagare status på redaktionerna, och att många redaktionsledningar inte prioriterat bildjournalistiken. Och det finns mängder av reportrar, som ofta är usla på att tänka på fotografens behov när ett jobb planeras och när de är ute på fältet tillsammans.

Jag vet inte om utvecklingen gått åt rätt eller åt fel håll sedan Lars Fahléns artikel skrevs 2002, men det mesta som står där är gissningsvis fortfarande aktuellt. Utbildningarna i bildjournalistik i Sundsvall och på Biskops Arnö är dock stora steg i rätt riktning.

Diskussion om pressfotografernas roll på redaktionerna togs förresten upp i en debatt som refererades i Journalisten 1997, se här. Och för många fotografer är det naturligtvis en självklarhet att de är lika mycket journalister som reportrarna de jobbar med. Några som fattat grejen är de som driver sajten Fotojournalistik. Kolla in den!

Jag länkar till texten igen: obligatorisk läsning för alla fotografer som missat att de också är pressfotografer/bildjournalister. Utdrag:

Hur kan det komma sig att skrivande journalister har fler redaktionella idéer än de fotograferande?

Just det, de är journalistiskt utbildade och de är oftast mer pålästa. Fotograferna måste ta för sig mer. Morgonmöten till exempel där bildreportageidéerna förs fram. Dessa förs vidare av tidningens bildansvarige på högsta nivå.

Fotograferna måste med andra ord börja läsa sin egen tidning och konkurrenttidningarna grundligare, lyssna på nyhetssändningarna i radio och tv. Vara nyhetsmässigt uppdaterade, helt enkelt. Att vara journalist, skrivande eller fotograferande, är inget arbete som är till fullo är reglerat i arbetstidsavtal.

Ute på fältet ska fotografen och reportern vara jämspelta. De ska bilda ett team, där man naturligtvis kan hjälpa varandra så att slutresultatet blir bästa möjliga. Bild och text ska komplettera varandra på ett så informativt och intresseväckande sätt som möjligt.

När man väl är hemma på redaktionen är det viktigt att fotografen tar ansvar för sitt material. Att han/hon tillsammans med den bildansvarige väljer ut de bilder som ska publiceras. Att fotografen även tar ansvar för utsnitt och kopiering och låter journalistiken gå före estetiken eller det fototekniska.

Missförstå mig rätt: naturligtvis är det helt OK om en fotograf kallar sig fotograf! Det är en fin yrkesidentitet, och många fotografer är inte i första hand journalister även om de gör redaktionella jobb då och då. Men något betyder det att "pressfotograf" heter "photo journalist" på engelska.

/Gunilla

P S Jag är en strålande marknadsförare, tycker jag i alla fall själv, hehe, av "mina" många fotografer – men tar också gärna bilder själv när det inte fungerar på annat vis. Reportageresor har till exempel ofta en så usel ekonomi och knepig logistik samt sker med kort varsel att det enda som ibland fungerar är att fotografera själv. Jag är mycket sämre på det än de flesta fotografer men lite bättre än de flesta reportrar. Fast ibland blir ett jobb mer lyckat av att en och samma person har hela storyn i huvudet.

En gång var det en fotograf som argt kallade mig "svartfot" för att jag hade snott åt mig jobb från hans kår (jag hade tagit bilderna som publicerades till ett reportage jag själv tänkt ut och sålt in till Svenska Dagbladet/Näringsliv). Honom har jag tyvärr vad jag man minnas aldrig rekommenderat till något uppdrag. De fotografer som jag jobbat med genom tiderna har dock varit superschyssta och lärt mig massor om kameror och hur man tar bilder. Dem har jag rekommenderat till massor av fotouppdrag.

Att jag tar fotografier ibland innebär nog att jag förstår fotografernas arbetsvillkor mycket bättre än om jag inte skulle ha gjort det, och så är det i mitt tycke ungefär likvärdigt med att de ofta skriver bildtexter.

Och en reporter jobbar ju inte bara med text utan även med ljud och bild i många sammanhang – för mig är alltsammans "journalistik" eller "historieberättande" i olika former. Sedan tycker givetvis även jag att det i regel blir bättre med bra lagarbete – t ex när reportern kan koncentrera sig på faktainsamlande och intervjuer, medan fotografen får ägna sig åt bildberättandet. Rättare sagt, när man helt enkelt samarbetar.

Ni kan se några av mina bilder på min hemsida, till exempel här (tyvärr har jag inte uppdaterat detta på ett par år)!