Häromveckan skrev hon denna kolumn, där hon spår att John McCain blir den som vinner presidentvalet i november och får flytta in i Vita huset i januari, samt skriver att Hillary Clinton enligt hennes mening är den enda som kan ge honom en match eftersom Barack Obama är "för tunn".
Fair enough. Det är en analys/åsikter/spådom som är helt OK och på intet sätt anmärkningsvärda. John McCain har en jättechans att vinna, absolut; Clinton har många förtjänster framför Obama. Men vad sägs om denna harang?
"... ledarna i det demokratiska partiet har blivit förälskade i Barack Obama och hans framgångar bland unga väljare. I stället för den oslagbara valsedeln med Clinton som presidentkandidat och Obama som vicepresident valde man dagens nedbrytande käbbel."Som om det vore "ledarna i det demokratiska partiet" som manipulerat och dikterat för väljarna i de hittillsvarande primär- och nomineringsvalen vad de måste rösta på? Menar Britta Svensson verkligen på allvar att partiledningen borde ha bestämt i vintras eller så att de skulle ha "en oslagbar valsedel" – med Hillary Clinton överst? Varför då?
Det är ju just så det inte fungerar i USA, det är inte som i Sverige där partierna nominerar kandidaterna internt – utan väljarna får säga sitt i primärval och nomineringsmöten.
Man kan naturligtvis tycka att en valsedel med både Clinton och Obama vore optimal, men vilka är Britta Svenssons argument för att det är givet att Clinton isåfall ska stå överst, trots att en majoritet av väljarna hittills föredragit Obama? För att hon tycker att Barack Obama är "tunn"?
Visst har det blivit ett nedbrytande käbbel av alltsammans. Men på vilket sätt är det partiledningens fel?
/Gunilla
No comments:
Post a Comment