I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases. I write about politics, human rights, business, culture, environment, food – and whatever other news and news feature stories I can pitch. This is my diary. /Gunilla Kinn (All texts and pictures protected under Swedish copyright laws.)
.JPG)
Men våra jobb är så privilegierade att man ändå inte får klaga (förutom till varandra, alla som varit ute med två frilansjournalister vet).Och/eller läs artikeln han utgår från i New York Observer. Det handlar om Magasinskribentens död (och avfärdas som "bogus" av en och annan kommentator).
Det som är svårt är för den som är obekant men branschen. Hur mycket/lite pengar är lite pengar liksom? Om man visste vad man fick för en genmsnittlig artikel som tar research och x dagar att genomföra då föreställer jag mig att det vore enklare att förstå den ekonomiska biten bättre. SOm det är nu när en journalist säger att den har skitdåligt betalt, då har jag inte ett skvatt att jämföra med och det ingår sällan i diskussionen vad "skitdåligt" är.
ReplyDeleteJessika,
ReplyDeleteJag förstår verkligen att det måste te sig helt obegripligt med allt arvodespladder! Det är därför vi mest *gnäller* när vi hänger med varandra... ;0
Jag har skrivit om detta i en kommentar hos Daniel Kederstedt – läs gärna där.
Eller, jag kan ju lika gärna klistra in merparten av det jag skrev här:
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Jag tror det är viktigt att förklara lite mer för alla läsare här som inte driver egen firma vad det där med 4 000:– egentligen står för.
Min erfarenhet är att de F-skattsummor vi fakturerar snarast låter ganska höga för de flesta som själva kanske är anställda nå’nstans, eftersom de inte tänker på/inte känner till alla utgifter som intäkterna ska täcka (sociala avgifter, skatter, hyror, resor, dator/kamera/bandspelare, försäkringar, kontorsmaterial, telefon, litteratur, utbildning, semester, pensionsavsättningar etc etc etc).
Faktum är att jag aldrig brukar nämna mina arvoden för någon som inte är insatt i vad summorna innebär, de tenderar att jämföras med löner – vilket ju blir helt fel.
För att snabbt göra summan i Emils exempel begriplig kan man jämföra med att det är mindre än vad Journalistförbundet rekommenderar att frilansjournalister bör få fakturera för en tvåtredjedels arbetsdag.
Eller så här: när man går starta eget-kurser får man ofta lära sig att man som företagare *bör* dra in 60 000:- i månaden (har jag för mig). Isåfall måste man alltså lyckas kränga och skriva 15 st så’na där artiklar på en månad. Det blir svettigt!
Och som Emil skrev: “Vissa av oss bor i New York också”.
Eller som jag skulle kunna tillägga: “Vissa av oss har dessutom hållit på så här i 13 år nu, och reser dessutom till en massa andra länder = dyrt.” Not very sustainable.
Men det är såklart världens bästa jobb – som idag lät mig och Chris kajka omkring i dimmiga kvarter med vackra villor, gå på sopmuseum i Hartford, äta New Englands kanske mest prisvärda steak och hänga med en massa portugisamerikaner i en bar i Naugatuck. Så nä, det är klart man inte ska klaga.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
En anledning till att så många frilansjournalister är missnöjda är nog glappet mellan den så kallade verkligheten och vad vi "borde" få enligt exempelvis Svenska Journalistförbundets frilansrekommendation: 6 320:–/arbetsdag.
Beloppet är uträknat på att man ska kunna fakturera för 8–10 sådana dagar per månad, och ska efter avdrag för alla omkostnader jag nämnt ovan ge en ersättning som i stort sett motsvarar medellönen för en anställd journalist. Anledningen till att SJF rekommenderar en rätt hög nivå är att förbundet vill verka för att frilansar har ungefär samma villkor som anställda, så att det liksom inte ska bli en proletariatkår.
Men ett rätt stort antal medier struntar högaktningsfullt i denna rekommendation. Och det kan kännas lite absurt, när man vet att deras egna anställda (inklusive redaktörerna man dealar med) har löner som i alla högsta grad är satta efter Journalistförbundets och TU:s avtalsförhandlingar – i de övre spannen, vad beträffar t ex den dagstidning Daniel K skriver mest för.
Dessutom är det vanligt att beloppet ska täcka utgifter man haft för det specifika jobbet, till exempel böcker man behöver köpa eller en tågbiljett till nå't ställe – så ersättningen naggas i kanten. Detta motverkas av att man får göra avdrag och på så vis minskar sin skatt (men många redaktörer tror att skatteavdragsmöjligheten gör att det blir gratis!) .
Och även för redaktioner som följer frilansrekommendationen (till exempel fackförbundspressen) så är det snudd på omöjligt att få betalt för mer än 2 dagars arbete. Men ofta lägger man ju ner mer tid än så för till exempel ett genomarbetat reportage med mycket research och fältarbete.
Säg att man får fakturera 6 000:– för ett jobb som man normalt ägnar tre dagar åt (fast jag tycker att det är snudd på omöjligt att beräkna tidsåtgång på ett vettigt sätt). Då blir det mindre än en tredjedel av det arvode som man "borde ha". Ibland går det att utnyttja materialet och sälja ännu en text någon annanstans, men då får man lägga rätt mycket tid på att skriva om den till en helt ny version.
Ytterligare en anledning till att så många frilansar är frustrerade är att arvodena inte stiger i takt med de flesta normala människors löneutveckling i t ex Sverige.
Några exempel: En kollega påstår att Bonniers-tidningen Allt om Mat kör med samma arvoden till sina frilansmedarbetare nu som 1991 (jag har ej kollat detta med redaktionen, har aldrig skrivit för dem). En viss livsstilstidning jag medarbetat länge i – och som aldrig betalat lysande, men OK för vissa jobb – har i stort sett sänkt de arvoden som var höga rejält, och låtit de arvoden som var låga ligga kvar. Jag tycker att jag ofta fick bättre betalt från olika medier när jag var 23-årig nybörjarfrilans än jag får nu. En skribent jag pratade med igår får samma belopp för det han gör för Kvällsposten nu som år 2000. Och så vidare, och så vidare.
Sedan är det naturligtvis stora skillnader mellan olika typer av medier. Givetvis kan man inte förvänta sig att en smal kulturtidskrift ska betala enligt fackliga rekommendationer. De frilansskribenter som lyckas bäst med att få bra betalt tror jag är de som skriver informationstexter för statliga myndigheter och såklart de som skriver ren reklamcopy. Men då talar vi inte längre om journalistik (även om gränserna är synnerligen flytande).
Det finns mycket mer att skriva och exemplifiera med, jag får säkert anledning att återkomma i ämnet!