Statistik är opium för folket

NEW YORK Jessika genomskådade i en kommentar här min bakgrund som student i statsvetenskap...

Och en klok kompis och kollega på andra sidan jordklotet skrev, apropå mitt inlägg om Electoral Vote Predictors kartor:

Fundering: Är inte det här ganska ointressant med tanke på att väljarna i nuläget inte vet om det är Obama eller Clinton som möter McCain? Så fort valet mellan dem är klart kommer vi ha ett helt nytt läge.
Personligen anser jag att statistik av det här slaget är helt ointressant. Det är så'nt som journalister kastar bort väljarnas tid med, när de istället borde analysera vad kandidaterna egentligen säger, och hur det rimmar med verkligheten (det bottnar troligtvis i att vi är fast i en tradition där meningslös statistik à la Arne Hegerfors anses mer opartiskt än reell politik).

Visst har min vän en poäng (jag har gjort fetstilningen ovan). Statistik om delstater hit och opinionsundersökningar dit, som i mitt och många andra nördars fall blir rent tidsfördriv, är nog i stor utsträckning opium för folket – siffror uttolkade av "överstepräster" i skepnad av pundits (politik-förståsigpåare), kolumnister, bloggare och journalister.

Generellt är USA genomsyrat av ett mycket starkt intresse för statistiska uppgifter – gå på en baseballmatch med en amerikansk bekant, så får ni höra!

Och visst är det så att all fokus på vilken kandidat som kan tänkas ta hem vilka delstater tar bort tid och uppmärksamhet från viktiga sakfrågor och granskningar av uttalanden och förslag.
Men, ack, om det bara vore elektorskartor som gjorde det...

Tyvärr är det till stor del ickefrågor och intriger som tar upp medieutrymmet; citat och bilder vevas om och om och om igen till förbannelse. Inte bara i denna valrörelse utan typ alltid.

Jag var igår kväll på Jeffrey Sachs presentation av hans nya bok Common Wealth; Economics for a Crowded Planet (köpt igår, ännu ej läst) och han talade – som vanligt – en hel del om hur globala ödesfrågor som hållbar utveckling är helt frånvarande från den politiska debatten i USA (för att inte tala om från den förda politiken).

Lennart Frantzell skriver om hur patriotismen får en osannolik tonvikt här. Och Elisabeth Edwards – gift med avhoppade kandidaten John Edwards – skrev häromdagen i New York Times om hur mediespelet tar över och hur väljarna går miste om viktig information, exempelvis om kandidater som senator Joe Biden som medierna bedömde vara ointressanta.

Här kommer ett långt utdrag ur Edwards artikel, så kanske jag kompenserar en smula för alla mina statistik-spekulationer...

The problem today unfortunately is that voters who take their responsibility to be informed seriously enough to search out information about the candidates are finding it harder and harder to do so, particularly if they do not have access to the Internet.
Did you, for example, ever know a single fact about Joe Biden’s health care plan? Anything at all? But let me guess, you know Barack Obama’s bowling score. We are choosing a president, the next leader of the free world. We are not buying soap, and we are not choosing a court clerk with primarily administrative duties.

What’s more, the news media cut candidates like Joe Biden out of the process even before they got started. Just to be clear: I’m not talking about my husband. I’m referring to other worthy Democratic contenders. Few people even had the chance to find out about Joe Biden’s health care plan before he was literally forced from the race by the news blackout that depressed his poll numbers, which in turn depressed his fund-raising.

(– – –)

And the future of news is not bright. Indeed, we’ve heard that CBS may cut its news division, and media consolidation is leading to one-size-fits-all journalism. The state of political campaigning is no better: without a press to push them, candidates whose proposals are not workable avoid the tough questions. All of this leaves voters uncertain about what approach makes the most sense for them. Worse still, it gives us permission to ignore issues and concentrate on things that don’t matter. (Look, the press doesn’t even think there is a difference!)

I was lucky enough for a time to have a front-row seat in this campaign — to see all this, to get my information firsthand. But most Americans are not so lucky.

Elizabeth Edwards hänvisar till forskning som visar att 63 procent av nyhetsbevakningen i valrörelsens inledande månader handlade om det politiska spelet och blott 15 procent om sakfrågorna.

Men jag tänker såklart fortsätta blogga om siffror och delegater hit och dit. Är man nörd så är man. Jag lämnar sakfrågegranskningen till dem som skriver för de amerikanska väljarna. (Jag skulle i och för sig gärna analysera sakpolitik och annat, men då helst i betalda artiklar...så man kan hoppas att någon någon gång vill beställa sådana!)

Dagens spel-, strategi- och statistikdos kommer här:
Den som fortfarande tror att det är typ lika mellan Hillary Clinton och Barack Obama – eller som Britta Svensson tycker att det är givet att partiet borde nominera Clinton, trots att så många amerikaner tyvärr avskyr henne, se Svenssons så kallade "faktaruta" – kan ju läsa den här artikeln i Wall Street Journal, om hur Obama knappat in på Clintons en gång stora delegatsförsprång, och kanske komma på bättre tankar. Citat:

Many superdelegates increasingly seem to share the view that ultimately they should support the candidate with the most pledged delegates. Almost certainly that will be Sen. Obama. "They argue that if the party insiders took this away from the winner of the voters' process, that could be disastrous for the party. And I agree with that," says Mr. Achepohl, the Nebraska Democratic chairman.

Slutligen, den som trots allt – liksom jag – är genuint intresserad av opinionsundersökningar och statistik bör absolut läsa denna Real Clear Politics-artikel – som först visar på Clintons starka och Barack Obamas svaga stöd i västra Pennsylvania, och sedan vidgar det till en mycket intressant diskussion om metodologi, var slutsatser jag bara kan hålla med om:

We need an expert who is up-to-date on the latest scholarly research, and who has spent time soaking-and-poking in places like Fayette County [där 79 % röstade på Clinton, min anm] to see whether people there are willing to vote for Obama. As far as I know, there is no such expert.

/Gunilla