Ut på vischan, kanske till en och annan övergiven kåk

NEW YORK Ojojojoj, många stories om de eländiga subprime-lånen är det nu! Bostadsområden som töms på människor, personer som stått för lånen och blivit paria på arbetsmarknaden, en regering som måste träda in som hjälpgumma och så vidare och så vidare. USA Today skriver om det senare här exempelvis. Tala om en story med bäring på Sverige.

I juni var jag på möte här i Harlem och stötte för första gången på fenomenet med dessa märkliga lån på allvar. Nog för att jag sett många skumma lånegivare i USA (och många skumma finansiella tjänster överhuvudtaget, det mest tragikomiska av allt är uppsjön av underliga kontor som lånar ut borgenspengar i närheten av tingsrätterna i vissa delstater). Men på det där mötet fick jag lära mig mer om hur de fungerar.
Det hela var ordnat av någon välmenande organisation som ville stötta harlemiterna att bli egnahemsägare, och där fanns mäklare, bankrepresentanter med flera som berättade att man inte alls behövde vara förmögen för att köpa en bostad ens på Manhattan. Närå, bara man hade åtminstone 5 procent – eller vad det var – till handpenningen så fanns det gott om lånemöjligheter... Och så berättade de om subprime-lånen, och hur de paketerades ihop och såldes vidare på olika tokiga vis. Den tjej som jag träffade där och sedan följde i hennes bostadsletande insåg till sin stora förvåning att även och hennes familj – tvärtemot vad hon trott – skulle kunna få ett lån och rentav köpa ett litet townhouse.

Men även bostadsmarknaden i New York var ganska skakig redan då, utom möjligen på självaste Manhattan – och den närvarande bankrepresentant som hade jobbat länge i relativt "fattiga" områden i Queens och Bronx berättade att många av hennes klienter (på en seriös hypoteksbank) var personer som hade svårt att klara amorteringarna. Jag anade en story, hon lovade att hitta intervjupersoner, och jag försökte sälja in detta som sommarreportage till SvD:s näringslivsredaktion och möjligen någon annan publikation.
Menmen, subprimekrisen hade ännu inte brakat loss på allvar, den svenska börsen hade ännu glada dagar och sommarläsningen i SvD var redan fullplanerad, så det gick inte. Tackmennejtack. Sedan när allting verkligen gick åt skogen i USA, under juli och augusti, var jag i Mexiko och i Sverige och det skrevs väl massor av artiklar om det då överallt.
Och de redaktörer jag träffade i Stockholm i januari – hm, inte så många – var bara lite lagom intresserade. Av ämnet ja, om deras egna analytiker skrev om dess konsekvenser för den svenska finansmarknaden, men av verkliga fall – hus och människor i USA – nej.

Fast nu när subprime-nyheterna står som spön i backen vore det väl attans om det inte skulle gå att intressera någon redaktör för en eller annan subprimestory.
För att variera mig lite tänkte jag fara iväg till vischan – egentligen är det nog Cleveland man borde till, men jag håller mig närmare New York. Vi får se hur det går! Egentligen ska resan handla om ett annat ämne, men det får jag berätta mer om någon annan gång (om jag lyckas hålla det hemligt). Ett bygdereportage, ska det bli! Men det vore *roligt* om det kan bli något om de troligen många utmätta husen i denna bygd också... Och ett slags sopmuseum har jag hittat att skriva om också. Det blir skoj att fara ut på fältet som omväxling.

/Gunilla