Tuffaste fightern tvingas ge upp mot främmande fågel

NEW YORK Visst är det synd att "den tuffaste fightern" snart tvingas lämna ringen. Jag tycker det är trist att så pass många "vanliga amerikanska kvinnor" och ultrafeminister avskyr Hillary Clinton så till den milda grad. En hel Clintonhatar-industri riskerar nu att gå under!

Här kan ni läsa en intressant artikel som pedagogiskt förklarar varför progressiva, amerikanska kvinnor har så svårt för Clinton – för att hon är "Joe Lieberman in drag"!

Clearly, Hillary and her advisors have calculated that for a woman to be elected in this country, she’s got to come across as just as tough as the guys. And maybe they’re right. But so far [NB, artikeln skriven våren 2007!], Hillary is not getting men with this strategy, and women feel written off. After the dark ages of this pugnacious administration, many of us want to let the light in. We want a break with the past, optimism, and a recommitment to the government caring about and serving the needs of everyday people. We want what feminism began to fight for 40 years ago—humanizing deeply patriarchal institutions. And, ironically, we see candidates like John Edwards or Barack Obama – men – offering just that. If Hillary Clinton wants to be the first female president, then maybe, just maybe, she should actually run as a woman.

I vintras skrev massvis av amerikanska feminister under ett upprop i vilket de stödde Barack Obama. Huvudanledningen är Clintons stöd för Irakkriget. Många feminister har också haft svårt för att se Hillary Clinton så lojalt – eller strategiskt – stanna hos sin man, trots hans eviga snedsprång.

Men hon kan komma tillbaka – som vicepresidentkandidat eller utrikesminister eller New York-guvernör eller senatens majoritetsledare.
Jag tycker utrikesminister. Dels för att P M Nilsson föreslog det i mars, och hans analys om att USA har mer akuta problem med rasism än med sexism var så bra, och dels för att det vore roligt att tänka sig La Clinton ta sig an mörkrets makter enligt Chicago Tribunes bild:

Send her into a dark alley alone with Russian dictator Vladimir Putin, and slip a paring knife into her hand, and Hillary is the one who comes out five minutes later, smiling.

Eller egentligen tycker jag ju att Samantha Power eller Madeleine Albright kunde bli utrikesminister, utifall att Barack Obama skulle vinna novembervalet. Men det finns nog arbetsuppgifter till alla.

Britta Svensson beklagar i Expressen att "den tuffaste fightern" lämnar ringen och passar också på att såga Barack Obama och hans brist på substans.
Inte nog med att han förmodas få svårt att gå hem i stugorna för att han är "en främmande fågel som många inte kan få grepp om eller begripa sig på", han är dessutom överlägsen och tjurig, har en tonårings kroppsspråk och saknar såväl harmoni som tyngd och pondus. Tycker Svensson, och antyder (som hon gjort tidigare, se här) att det var synd att väljarna inte genomskådade hypen. Fair enough, hon har i alla fall rätt i att Obama länge undgick granskning. Framtiden får väl utvisa hur tvekampen mellan McCain och Obama slutar.

Men – I beg to differ vad gäller Michelle Obama, som Britta Svensson tycker är "klumpig" och "inte kan få en enda människa att tänka "first lady"".

Jag tänker "first lady" varje gång jag ser Mrs Obama! Hur coolt vore det inte att ha en street smart ghetto girl från Chicago South Side i Vita huset? Riktigt coolt. Men det är kanske bara jag.
Christopher Hitchens ger en motbild, och anar att Michelle Obama är familjen Obamas verkliga separationist och pastor Wright-kramare. Jag har faktiskt börjat skumma hennes Princetonuppsats, men har inte kommit så långt ännu att jag kan se att den är oläslig för att den inte är skriven på något känt språk, som Hitchens påstår. Kommentarerna är delade mellan "kom igen, det är bara en uppsats som hon skrev när hon var 21" och "där ser man hur det går när svarta får specialbehandling".

Expressens Gunnar Johansson som träffade Michelle Obama i Iowa i vintras porträtterar henne betydligt mer positivt här:

Åhörarna sitter tysta. De är alla starkt berörda.
Michelle är fylld av optimism. Här märks inget av den annars så utbredda känslan att rivalen Hillary Clinton verkar omöjlig att slå.
Långa Michelle står där i sina blanka lackstövlar och håller sitt halvtimmeslånga tal utan manus. Hon har stark utstrålning, gestikulerar ivrigt och rösten vibrerar av känsla.

Ingen klumpighet där, inte. Utan lackstövlar!

För övrigt tycker jag att det i denna valrörelse mest varit Bill Clinton som varit klumpig, och inte kan väl han få en enda människa att tänka "first lady"?

Nå, det var i alla fall skönt att slippa ännu en tendentiös "faktaruta" till Svenssons text.

Times Karen Tumulty visar på fem strategiska misstag Hillary Clintons stab gjorde i valrörelsen här.
Intressant nog så trodde chefsstrategen Mark Penn – enligt texten – att valet skulle vara avgjort så snart Clinton vunnit primärvalet i Kalifornien med alla dess delegater. Han hade alltså liksom missat att delegaterna i demokraternas primärval fördelas proportionellt, inte enligt "the winner takes it all"-principen. Inte helt bra att inte veta det, när man är ... chefsstrateg. Och inte konstigt att de varit så fokuserade på de stora delstaterna...

/Gunilla