1962 års arvodesnivå står sig fint idag

NEW YORK Mer ur Myrdal-intervjun (och mer frilanspropaganda, hehe):

Jan Myrdal själv har i stort sett hela tiden jobbat frilans. Pengarna har kommit från bokförlag, tidningar och museer.
– Sverige har varit underbart för att göra saker. Man kunde göra saker som inte gick i andra länder. Men de möjligheterna har stängts nu.
(– – –)
– Det finns ingen chans idag att någon får 10 000 i 1962 års valuta för att göra reportage i Indien.
Det har han förmodligen rätt i. Vad jag kan se motsvarar det idag 100 000 kronor.
– Då höll tidningen Vi en hel genera­tion fotografer och skribenter under armarna. Tidningen hade bara fyra anställda. Lade pengarna på frilansare. Expressen kunde publicera 16 sidor om Inre Asien. Månadsjournalen var den sista tidningen som arbetade så. Sedan den försvann är det ingen som gör det där.
Det är nog svårt att hitta en grupp som deklasserats i så hög grad som journalistiska frilansare.

Eländes elände! Ja, i vilken annan bransch i Sverige har ersättningarna för arbete legat stilla sedan 1962?! Jag bara frågar.

Jag skulle säga att 10 000:– är vad man i normalfallet kan räkna med att få ut för ett reportage i Indien även 2008 (som F-skattat belopp, motsvarar drygt 6 000:– före skatt som A-skattebelopp – och då får man i regel bekosta alla reseutgifter själv). Eftersom priserna lär ha gått upp något i Indien sedan 1962 – och även på hemmafronten, där man brukar ha diverse räkningar och andra fasta kostnader att betala – får man förstås försöka kränga flera artiklar och reportage, vilket inte bör vara omöjligt. Men några stora totalreportage, som jag gissar att Myrdal levererade för pengarna då, är svåra att finna utrymme för.

Nu fanns det säkert sura frilansar även 1962, som gnällde över att de inte fick gehör för sina idéer och att det bara var den där Myrdal som blev utsänd till Indien och fick skriva roliga reportage. Det är klart att det förhållande han beskriver inte var det normala. Men i alla fall – min poäng är även att det idag inte lär finnas minsta exempel på sådana onormaliteter.

Min Indienresa i fjol ledde till några smågrejer här och där, totala intäkter var gissningsvis ett fyrsiffrigt belopp. Det stora reportage om destabiliseringen i de naxalitkontrollerade områdena som jag hoppades göra efter två veckors vistelse där gick aldrig att sälja, trots många försök med såväl dagstidningar som magasin (dock i en version i Folk och försvars tidning, god bless them).
Men det var i och för sig delvis en rekognosceringsresa. Visst hade det gått att jobba mer med insäljning och marknadsföring än vad jag gjorde. Faktum kvarstår dock: på denna punkt verkar det ha varit bättre förr.
Aron Etzler konstaterar dock att politiskt sinnade skribenter idag istället kan syssla med "beställningsarbeten i PR-industrin".

/Gunilla