Utrikeskorrespondenter som bluffar?

NEW YORK Den som inte har något bättre för sig kan förslagsvis lyssna på "Uddén i P1" från den 30 juni. Se länk till ljudarkivet här.

Första delen av programmet handlar om bluffen med utrikeskorrespondenter som rapporterar från konflikter i främmande land, apropå en bok av den holländske reportern Joris Luijendijk. Han påstår sig "avslöja myten" med korrar som är med i direktsändning med omformulerade byråtelegram och myndig stämma utan att egentligen ha minsta koll på vad de talar om.

Nog för att det finns många myter, mer eller mindre välgrundade, om utrikeskorrespondenter. Men som ni kanske kan gissa sällar jag mig till dem – Staffan Heimersson, Hanna Sahlberg och Stefan Borg – som i programmet kritiserar Luijendijks teser och menar att han inte fattat nå'nting.

Lyssna framför allt på den alltid slagfärdige Heimersson (från 13.08)! Ur hans svada:

"Äh, det är ju skitsnack – punkt och slut! Det här en grabb som omedelbart bör beviljas omskolningsbidrag, möjligen behöver han en terapeut också. Han tjänar en hacka på att snacka skit. (– – –) Han är inte en förrädare, han är en som inte får till det. Han har inte fattat att utrikeskorre är ett ljuvligt jobb – det är spännande, det är romantiskt, det är fritt och det är kreativt. (– – –) Jag tycker att han har fel. Han har alltså kommit in i ett jobb där The Honor's List omfattar Abe Rosenthal och Kapuscinski, Dan Rather och Martin Bell. Och jag kan gå på med svenskar: Sven Öste, Martin Adler... (– – –) De skulle säga: Detta är en liten skäggig mus som sitter i Amsterdam och gör sig märkvärdig, och inte har förstått glädjen i att få gå ut – ibland under rätt svåra förhållanden – och se och höra och lukta och känna. Och det är inte heller förbjudet att också tänka."

Hanna Sahlberg säger så klokt dels att det väl är underhållande att som Joris Luijendijk beskriva korrar på det stereotypa sättet – men att publiken nog förstår att se det som just roande stories. Samt att utrikeskorrespondenter trots allt är de enda journalister som ännu har viss "rätt att flanera".

Maja Aase noterar att Luijendijk själv kör på med viss mytbildning, som det där med korrar som hänger i barer (som Cecilia Uddén säger i programmet stämmer det knappast längre).

Och den palestinske fixern och New York Times-reportern Taghreed El-Khodary ger en välbehövlig motbild till den heimerssonska korreromantiken i programmet, när hon berättar om hur korrespondenter stövlar in i Gazas flyktingläger i jakt på mer eller mindre stereotypa intervjupersoner.

Förutom att jag gillar reporterromantik – denna gång levererad av Heimersson direkt från ett italienskt lastbilsfik; synd bara att så få får anledning att utöva den i denna googlejournalistikens tidevarv – tycker jag att Joris Luijendijk:

a) slår in öppna dörrar – det är knappast en stor hemlighet att utrikeskorrespondenter låter mer som experter än de är, och att de ibland just har landat på en viss plats (som Staffan Heimersson säger – det finns väl ingen större journalistklyscha än "redan i taxin från flygfältet sade taxichauffören att "Beirut är en stad i brand").

b) är minst tio år för sent ute – för idag är problemet i branschen inte utrikeskorrespondenter som när de är på plats delvis förlitar sig på byråmaterial i sitt berättande, utan att så mycket av utrikesrapporteringen sköts av hemmaredaktionsbaserade reportrar och googlare som helt och hållet förlitar sig på byråmaterial och aldrig någonsin varit på plats.

Det är skoj att en bok om utrikeskorrespondenter och deras arbetsmetoder blir en bestseller (200 000 ex sålda i Holland!).
Men jag skulle nog vilja rekommendera Hälsningar från ondskans axelmakter av Caroline Salzinger istället (se Lena Anderssons recension i SvD här).

/Gunilla