Fredagseftermiddag på Manhattan

NEW YORK Mötet med Carl Bildt var av mer *exklusiv* karaktär (se slutet av föregående inlägg) på så vis att det bara var jag, utrikesministern och Sveriges Radios New York-korrespondent på plats (och så förstås några UD-hang arounds).
Det var inte så dumt, att med Manhattans dimhöljda skyskrapelandskap i blickfånget (och Queens och Brooklyn och East River och allt vad man ser ifrån 46:e våningen) få höra utläggningar om finanskrisen, Bildts hågkomster från den svenska dito 1992, FN-mötena i veckan och annat smått och gott.

Jag kunde förstås inte låta bli att fråga om Sarah Palin (som utrikespolitiker) men man kan väl säga att Carl Bildt duckade en smula i frågan. Han tyckte att hon hade fått rätt konstiga och irrelevanta frågor i TV-intervjuerna, som när hon förhördes om vilka regleringar John McCain hade och inte medverkat till under sina 26 år i senaten, och det kan man väl hålla med om. Annars verkade han rätt fascinerad av henne, och *vem är inte det*.

Eftersom Bildt hade sitt traditionsenliga möte hos Henry Kissinger alldeles efter det att Palin hade varit där så hade han även fått ta del av Kissingers intryck av henne. Men vad denne sade har jag bara fått veta som bakgrund, så ni får hålla koll på Bildts blogg ifall han vill utveckla det hela. (Nä, jag undanhåller allmänheten inget supersmaskigt genom att inte citera. Temat är ungefär detsamma som det jag nog skrivit om här tidigare – att det är ganska få presidenter och vicepresidenter som har någon särskilt tung utrikespolitisk erfarenhet innan de tillträder.)

Sedan knallade vi in en sväng på Svenska kyrkan, som är en trevlig anomali alldeles intill Fifth Avenue. Och nu sitter jag på mitt midtown office – Algonquin Hotel! Alltid lika trevligt. Efter ett möte med ett par besökande svenskar här blir det transport upp till Harlem och en vinbar på min gata där jag ska spana på kvällens (utrikespolitiska?) debatt.

/Gunilla