Reporter i ett Gulag på hjul

NEW YORK Per Bjurman – som tillsammans med Pontus Höök gjort ett intressant reportage i Aftonbladet om Sedona, Arizona – tipsar om Newsweek-reportern Michael Hudsons berättelse i magasinet GQ om hur det egentligen är att hänga med som politisk reporter på "the campaign trail".

Texten handlar om likheten mellan att betrakta presidentvalet och dito porrfilm, om hur den del av presskåren som reste med Hillary Clinton inhystes på en herrtoalett, om hur ett rätt så rasistiskt (pro-clintonskt) valmöte i Youngstown, Ohio lät, om hur spelet mellan reportrar och presstalesmän går till – och hur allt till sist stod honom upp i halsen och han bara insåg att han var en simpel murvel, inte som han först själv trott: en ädelmodig journalist utsänd på ett nobelt uppdrag. Det hela låter faktiskt tämligen sunkigt.

Utdrag:

Samla ihop en grupp politiska journalister (och kampanjmedarbetare också, så länge det inte handlar om deras kandidat) runt ett middagsbord, eller vid en bar efter några drinkar, eller när de försöker döda tristessen på ett flygplan eller en buss genom nedtystade samtal – och kandidatens sexliv, vilken kandidat som helst, kommer till sist på tal. (– – –) Det var inte så lite hyckleri när journalisterna diskuterade deras bevakningsföremåls sexliv, eftersom trohet inte precis var en hyllad dygd bland reportrarna utsända för att bevaka valrörelsen.
Själv kollade jag på en hel del porrfim. En kollega berättade att det första han brukar göra efter att checka in på hotellet är att kolla in deras porrfilmsutbud. Jag följde hans exempel. Jag blev expert på vad de olika hotellkedjorna erbjöd. (– – –) En dag när jag satt och kollade på ett [interracial] par sätta på varandra kom jag på att det inte var så stor skillnad mellan att runka i ett hotellrum och det större äventyret att rapportera från valrörelsen.
Man tittar på två som uppträder. Man gillar liksom när en av dem blir förödmjukad. Man vet att de är proffs, så man tycker inte särskilt synd om dem. Man önskar att man skulle kunna vara med, men istället tittar man med en dold avund och känner sig så smått skamsen. Man tänker att man antagligen skulle kunna göra ett lika bra jobb eller bättre. Ibland får man se en glimt, vare sig det är meningen eller ej, av samhällets dolda önskemål och rädslor. Man kollar på porren vecka efter vecka, med scener som ständigt är nästan desamma, ingen av dem särskilt minnesvärda. De bästa skickas runt på Internet.

(– – –)

För det mesta flög vi tre till fem gånger per dag. Varje resa, hur kort den än var, innebar en matlåda. Varje kampanjorganisation tar betalt från reportrarna för allt resande (kostnaden är 1 000–3 000 dollar per dag och reporter) och mat ingår i priset. Dessutom finns det mat vid varje evenemang – pizza, smörgåsar, selleri, morötter, broccoli, skål efter skål med dippsås, korgar med godis och chips. Delvis kände jag mig skyldig att äta varenda jävla sak som hamnade framför mig, så dyrt som det är. Men det kändes också som om man befann sig i ett rullande Gulag. Alla som reser med kampanjorganisationerna är helt och hållet beroende av dem för mat, transporter och logi – för att inte tala om varenda liten smula av information som de kastade åt oss, varje någorlunda intressant information. Politisk rapportering bygger på mycket dysfunktionella relationer. Man behöver dem och de behöver en, men på någon nivå hatar och misstror de de politiska reportrarna (och på någon nivå hatar och misstror vi dem). Enligt min erfarenhet symboliseras det där i maten. Ät, hamstra och tigg, för man vet inte om man får något mer av dem.

/Gunilla