Fenomengräv

NEW YORK Ni följer väl debaclet om "Gömda"? Det gör jag. Jag har knappt läst någon bok av Liza Marklund, och inte alls Gömda eller något annat verk av eller om "Mia Eriksson". Jag hade heller inte riktigt förstått vilket stort inflytande den haft i samhällsdebatten om kvinnomisshandel.
Men allt som handlar om autencitet i journalistiska berättarsammanhang slukar jag ju – så nu läser jag allt om detta, och har gjort sedan Andreas Ekström började skriva om Monica Antonssons bok "Mia – sanningen om Gömda". Vilket är en hel del. Extra intressant tycker jag förstås det är hur så många kritiker/läsare/debattörer under alla år köpt dikotomin med Mannen med de Svarta ögonen (Mia Erikssons exex Usama) och Anders från Norrland (hennes ex /som egentligen kommer från Chile/). (Korrigering: Jag hade tidigare skrivit att Anders är hennes nuvarande man, men om jag förstått saken rätt – enligt denna artikel – heter han "Jeff" och är amerikan.)

Jag ska inte gå in här på vad storyn om "fenomenet Mia Eriksson" handlar om, för det står så mycket om den överallt. Men Helsingborgs Dagblads text om hur boken Gömda "går i tusen bitar" är en bra början. Den liksom de flesta andra länkar till mängder av tidningstexter, radioprogram och blogginlägg hittar ni på Monica Antonssons egen blogg och på förlagets hemsida. (Det har inte precis blivit någon tystnad om detta, som det spekulerats om.)

Det är superkul och inspirerande att en så kallad veckotidningsjournalist ägnar sig åt grävande och avslöjande, för det tror jag inte händer så ofta.

Uppdatering: här är Liza Marklunds bild av alltsammans.

/Gunilla