Ju fler källor, desto bättre

NEW YORK Jag har tyckt att det varit en aning fånigt med de konspiratoriska funderingarna om att Medie-Sverige skulle försöka tiga ihjäl Monica Antonssons bok. Och det har ju blivit mycket uppmärksamhet, i alla möjliga medier! Små som stora. Både eter, papper och nät.

För mig har det varit självklart att det skulle bli mer uppmärksamhet så snart boken kommit från trycket. (Inte för att medierna brukar avhålla sig från att skriva om litteraturstrider innan böckerna är tryckta...) Jag har helt enkelt hållit med om det som Andreas Ekström skrev för en tid sedan. Utdrag:

Men jag ska bara nämna en sak, en sådan där klassiker, en återkommande tramsgrej som förekommer bland besjälade mediekonsumenter:
Frågan om vad medier ”vågar” och ”inte vågar”.
Tro mig, jag jobbar på en stor och fet och gammal tidning, och har jobbat på flera andra stora och feta och gamla tidningar: Det finns inget vi inte ”vågar”. Om en stor story är sann och relevant, då kan man vara rätt säker på att vi kör den.
Att ett antal medier i Sverige skulle avstå att skriva något ofördelaktigt om Piratförlaget, eftersom det delägs av Jan Guillou och Liza Marklund, är så gränslöst konspirationsteoretiskt tvärdumt att motstycke saknas.

Problemet i resonemanget är att det alltid kan råda delade meningar på en redaktion om prioriteringar och relevans. Frontlinjen i redaktionssamtalen går liksom inte alltid mellan "våga och inte våga".
Och denna artikel i Resumé är ändå bestickande. Tydligen har såväl Aftonbladet som TV4 Nyheterna och möjligen Dagens Nyheter fått kalla fötter på olika vis. TV4:s reporter (som gjorde ett långt inslag som sändes i Nyhetsmorgon i söndags) säger till Resumé att hon "inte /har/ mycket till övers för de andra riksmedierna som hon anser i stort sett har tigit ihjäl historien":

– För första gången i min karriär skäms jag för att vara journalist. Det känns rent ut sagt för djävligt att de här personerna som varit med i boken inte fått göra sin röst hörd.

Och jag har ännu inte sett vare sig rapportering eller recension i vare sig Svenska Dagbladet, DN eller Sveriges Radio (rätta mig gärna om jag har fel). Men boken är tjock och tar förstås ett tag att läsa och smälta!

Jag tror att en del av problemet är att en stor del av journalistiken drivs av ett missriktat krav på objektivitet. Båda sidor ska höras, vilket innebär att om Liza Marklund vägrar delta i en debatt så blir det ingen debatt.
"Å ena sidan/å andra sidan"-journalistik kan tyckas som ett självklart ideal, och det är bra att de allra flesta nyhetsreportrars ambition är att skaffa pratminus från två parter i en konflikt, för att undvika ensidig rapportering. Men, det är – som jag förstått saken – ett ideal som ursprungligen växte fram i amerikansk nyhetsjournalistik å 50-talet, och det var tänkt att appliceras i sakfrågor inom lokaljournalistiken.
Riktigt god journalistik som går bortom raka nyhetsjobb är betydligt mer tidsödande. Det är så kallad "multi-sourced reporting", det vill säga att reportern gör massor av intervjuer med alla möjliga personer och är ute på fältet – tills han eller hon skaffat sig en egen bild av ett skeende. Och då kan det ju hända att sanningen inte alltid hamnade mitt i, utan att den ena sidan visade sig mer trovärdig än den andra.

Jag blev själv varse om detta på allvar för flera år sedan i en diskussion om journalistik på Columbia-universitet. Tyvärr minns jag inte riktigt sammanhanget, men jag minns vilket exempel som användes: klimatfrågan. Klimatrapporteringen i amerikanska medier var länge präglad av att alla vetenskapsmän som hade gedigen forskning om faktiska klimatförändringar och dess effekter i botten så gott som alltid var tvungna att "balanseras" av exakt lika många klimatskeptiker som sade att klimatfrågan inte är mycket att bry sig om. Att dessa skeptiker ofta bara representerade en mycket liten minoritet av forskningsfältet, och knappast togs på allvar där, föll liksom bort. Journalistiken hade ju fått sin spegling av båda sidorna.

Det är "multi-sourced reporting" som Monica Antonsson (som intervjuat 45 personer, varav drygt 40 framträder on the record, det vill säga öppet och med namn) gjort.
Men redaktionerna har inte alltid hunnit med att smälta storyn ännu, med några undantag såsom Sourzes redaktör och TV4:s Annika Widebeck, och fastnar därför i Liza Marklunds veto.

Än så länge! Men jag är övertygad om att massor av mer rapportering kommer, även i Torbjörn "Piratförlaget" Larssons DN och andra medier. Såklart.

Jag tror också att förlaget Blue Publishing har begått ett strategiskt misstag, genom att i sin information (pressmeddelande? baksidestext?) vinkla på detaljer som skolbetyg och yrkesbakgrund. Problemen med Gömda är mycket större än så, vilket förvisso snart också nämns – men genom att ta upp sådant som enkelt kan avfärdas har de gjort det enkelt för stressade mediechefer att utgå från att Monica Antonsson mest av allt ifrågasätter hur Liza Marklund skött avidentifieringen i boken.

Själv har jag börjat nysta i en grej i hela härvan, som kanske en vacker dag utmynnar i en artikel någonstans, eller åtminstone i något blogginlägg.
Tyvärr kom jag på idén först igår, hade varit bra att ta tag i saken längre tid före julhelgen! Framför allt så borde jag ha kommit fram till den för flera år sedan, men bättre sent än aldrig! Jag måste också kolla vad boken redan kommit fram till i frågan – och läsa den. Återkommer, hoppas jag.

Uppdatering: Aha, TV 4 Nyheternas ansvarige utgivare Jonas Gummesson känner förstås Liza Marklund. Men det har ingenting alls att göra med att han stoppade nyhetsinslaget. Såklart.
Finns det inte sådant som jävssituationer för ansvariga utgivare?

/Gunilla