Dramadrottningarna och undergrävande journalistik

NEW YORK De senaste dagarna har jag läst allt jag hittat på hela det stora nätet om Monica Antonssons "Mia – sanningen om Gömda".

Här kommer mina favoritlänkar, så slipper ni leta själva.
Läs även mitt tidigare inlägg: Fenomengräv. (Fast alla detaljer om det hela, alla turer och män och olika täcknamn hit och dit lär man sig enbart på att läsa alla hundratals kommentarer i Monica Antonssons blogg – det är överkurs. Sajten Familjeliv har jag inte kollat alls – det verkar verkligen vara överkurs.)

Den som bara vill läsa en enda text om detta bör absolut välja den recension av Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad som jag redan har länkat till:
• "Marklunds historia går i tusen bitar"

• Sourzes bakgrundsintervju med Monica Antonsson, numera PO-anmäld av "Mia Eriksson". Här berättas bland annat att Antonsson var i New York strax efter "9/11" och att hon i många år varit engagerad för bland annat kvinnovårdskliniker i närheten av Tjernobyl!

• Realtids dito – läs den för den smaskigaste och mest nyhetsmässiga sammanfattningen av Antonssons case.

• Liza Marklunds försvarstal i Expressen, om att hon aldrig kommit på "Mia Eriksson" med någon lögn och att hon anser att "Mia" nu utsätts för ett karaktärsmord, med Monica Antonssons replik del 1 och del 2.

• TV4:s reportage med efterföljande studiosamtal med Monica Antonsson från i söndags. Jag fick se detta flera gånger för att hänga med; det underlättar nog om man till skillnad från mig läst böckerna (så att man t ex förstår att Lena/Helena är en gammal kompis till "Mia"). Här kan man bland annat notera videofilmen med far och dotter (som inte sett varandra sedan 1990).

Dessa böcker har ju aldrig varit okontroversiella. Jag hittade en intressant svensklärardebatt från i våras, om huruvida så kallad "faktion", alltså böcker som är någon slags dramatisering med verklighets- och sannings-anspråk, alls ska användas i svenskundervisningen.
"Gömda" tas som exempel på en sådan bok som absolut inte bör förekomma där, på grund av dess – enligt skribenterna – banalitet, mossiga dramaturgi och schaboniserande språk:
• "Vi ska inte läsa Liza Marklunds "Gömda" i skolan". Där finns många initierade kommentarer, och också en och annan rolig:

"...vad som gör boken outhärdlig är den extremt döda och platta gestaltningen. Tänk att Lotta Engberg berättar romanen för dig med två kasperdockor till hjälp för att illustrera. Läs ovanstående citat, och ha dina händer framme (gärna inkörda i två strumpor). Låt dem prata med varandra. Gör rösten dramatisk."

Wendels recension (se ovan) handlar just om "faktion", med utblickar mot internationella fall av litterära bedrägerier.

• TV4:s intervju med "Mia", sänd i augusti 2008 – och typisk för den dittillsvarande mediebilden om hur hon levt under hot i 18 år. Ses lämpligen sedan man redan läst de flesta av ovanstående texter.

Nya frågor inställer sig ju mer man sätter sig in i detta, och givetvis får man hoppas att Liza Marklund trots allt återkommer i debatten.
Men det vore roligt med fler uttalanden även av hennes kompis Mona Sahlin och kanske av Inger Segelström som båda – se Sourze-intervjun – tycks ha tagit djupt intryck av ett möte med "Mia" i riksdagshuset i mitten av 90-talet – och av förläggaren Ann-Marie Skarp, som nu hävdar att böckerna är romaner utan anspråk på att vara sanningsenliga!
Och varför inte av Skarps man Jan Guillou, som för några år sedan skrev så här om "undergrävande journalistik" i Journalisten (fetstilningarna har jag gjort):

Den politiskt aktivistiska, vanligtvis feministvinklade, undergrävande journalistiken är mer intrikat. Den förutsätter givna fördomar som skall strykas medhårs i vår gemensamma indignation. Som exempelvis det Dokument inifrån där dold kamera och alla tricken skulle visa hur några rektorer på muslimska privatskolor var anhängare av kvinnlig omskärelse (könsstympning). Avslöjande utlovades. Intervjun gjordes med dold kamera. Skicklig redigering måste till för att dölja att ingen av de utpekade sade det som utlovats i reportaget.
För den typen av undergrävande journalistik är motiven sannolikt mycket mer ideologiska än för den privatheroiska varianten. Reportern kämpar för en god sak och är feminist. Ondskan är blattarnas kultur och den som inte erkänner att deras kultur är ett hot mot dem själva och oss alla är politisk fiende och står på det ondas sida och kan skällas för kulturrelativist.
(– – –)
Värst är den heroiska varianten av undergrävande, eftersom den skadar tilltron till seriös journalistik. Mest osympatisk tycker jag nog att den underförstått rasistiska och feministiskt hycklande varianten är eftersom den göder nynazismen.

"Gömda", delvis utgiven på Jan Guillous eget förlag, tycks ju vara ett klockrent exempel på just detta. Läs även denna Journalisten-krönika av Jan Guillou, som handlar om skillnaden mellan sann journalistik och påhittad litteratur. (Enligt Monica Antonssons blogg gissade han först att hon inte var en verklig person.) Eftersom Guillou ofta angriper journalistik som demoniserar muslimer och araber vore det förstås intressant att höra vad han nu har att säga. Om inte Thomas Quick-debatten slukar all hans tid.

Politiker och aktivister som engagerar sig för kvinnomisshandel är naturligtvis förvirrade nu, och det är djupt tragiskt om deras arbete undergrävs av trovärdighetsproblem i debatten. Kvinnor som blir slagna har ju ofta svårt att bli trodda som det är.

Själv är jag mest av allt intresserad av journalistiska metoder, och när en god portion mytomani – som det tycks mig – blandas in blir det förstås extra spännande.
Jag har ju inte läst vare sig Gömda eller någon av de andra böckerna, ej heller någonsin haft med vare sig Liza Marklund eller Mia Eriksson att göra. Men kan jag inte låta bli att fråga mig hur jag själv hade reagerat om så hade blivit aktuellt – till exempel om jag hade fått uppdraget av någon tidning att åka till den ort i USA där "Mias" familj bor och intervjua henne. Hade jag köpt hennes berättelser? Kanske, svårt att veta.

En annan fråga som hänger i luften är varför Levi Hjortsberg och andra (se den första TV4-länken) hade så svårt att få medier och bokförlag att alls ta till sig deras kritiska synpunkter – på 13 år! Det vore roligt att få veta mer om det.

Dessutom utgår jag från att lokalreportrarna på Södermanlands Nyheter gör vad de kan för att fortsätta gräva i de märkliga penga-utbetalningar som tycks ha förekommit.

Jag har som väl framgått stor respekt för Monica Antonssons arbete, och ska köpa boken så snart jag kommer till Stockholm. Som jag skrev tidigare tycker jag att det är coolt och inspirerande att en 59-årig veckotidningsjournalist ägnar sig åt grävprojekt, för det är inte vanligt.
Däremot tycker jag att hon verkar ha varit ute på hal is här och var i sina kommentarer om olika personer, bland annat i sin egen blogg.
I den påstår hon också på ett ställe att "här på bloggen förekommer ingen journalistik" – vilket är ett synnerligen tveksamt grepp, eftersom bloggens uttalade syfte är att komplettera den journalistik som boken är. Bloggpublicering kan knappast frita henne från journalistiska yrkesprinciper – men detta är såvitt jag vet oprövat juridiskt. Och hon lägger verkligen ner ett hästarbete med bloggen: kommentarer, förklaringar, försvar på påhopp med mera.

Uppdatering: fler intressanta länkar
• Aftonbladet: Jag vill berätta att jag överlevde; "Mia" berättar för Kerstin Weigl om sitt liv i USA, inför lanseringen av boken "Asyl"
• Monica Antonsson: Frågor och svar om boken "Mia; Sanningen om Gömda"
• Anne Heith: Gömda. En sann historia – romantik, spänning, melodram och populärorientalism
• En recensionssajt som tydligt visar att läsarna verkligen uppfattat allt som sanna berättelser, inga "romaner". Ett exempel: "Gömda är en sann berättelse, det är just därför som det verkligen känns i hjärtat när man läser den."

/Gunilla

P S Dramadrottningar! Vilket fantastiskt ord! Det blir ju mycket bättre på svenska än dess svengelska/engelska motsvarighet som jag använt slentrianmässigt i tal och skrift.
Jag borde skriva en bok med titeln Dramadrottningarna. Frågan är bara vilka den ska handla om. Det kan förstås också bli namn på en film, en opera eller ett företag.