Kontexter och texter

Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat .
Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).


STOCKHOLM När jag var 9 år var jag med och gjorde ett reportage om Stockholms skolmat för Svenska Dagbladets dåvarande barnsida – som kallades Svenska Barnbladet. Jag (och min syster) ställde frågorna (och var med på bild), och den vuxna reportern skrev ut texten.
Den blev helt OK, men jag kommer ihåg hur jag reagerade på att vissa citat kändes lite konstiga. De stämde inte riktigt med hur jag eller någon annan hade uttryckt oss, och något som jag sade blev ett citat av min syster eller tvärtom.
Trots att helhetsintrycket var bra och trots att jag gillade reportern så grundlades där en mild skepsis till journalistik, som ni ser konsekvenserna av i mediekritiska inlägg här och på den gamla bloggen. Eller det kanske var att jag på något sätt insåg journalistikens begränsningar.

När jag var 14 år blev jag intervjuad av Aftonbladet – apropå att jag hade vunnit ett av priserna i Stockholms stads arkitekttävling om Sergel City – och jag kan tänka mig att jag inte riktigt kände igen mig i den texten heller.
Äh, den var rätt OK, faktiskt. Det jag reagerade mest på då var faktiskt att Kamratposten hade skrivit en notis om mig, enbart byggt på Aftonbladets text och med inköpt bild från Aftonbladet. Jag förstod inte då varför de inte hade kunnat ringa mig, och blev helt enkelt förvånad över att stifta bekantskap med genren "rewrite". Jag hade i många år läst Kamratposten, men tyckte att tidningen hade försämrats i takt med att jag blev äldre (om jag växte ifrån den eller om den faktiskt blev sämre har jag ingen aning om) och att de nöjde sig med att rewrita en kvällstidning befäste i mitt tycke den utvecklingen...

När jag var 18 år jobbade jag en sommar som båtguide på Strömma Kanalbolaget. Efter en av turerna, på lilla Sjöfröken om jag inte minns fel, kom en av passagerarna fram och ställde några frågor om hur det var att jobba som guide och vad jag brukade rekommendera Stockholmsbesökare. Det var ganska vanligt att turisterna gjorde det av nyfikenhet, så jag pladdrade alltid glatt på trots att det ofta var ont om tid mellan arbetspassen.
Denna gång visade det sig att den nyfikna var reporter från Expressen – men det sade hon först efter intervjun. Mest för att de då ville ta en bild.
Jag kände mig lurad, som inte fått veta i förväg att jag blev intervjuad för publicering – och tyckte att jag lät ytterst fånig och inte särskilt genomtänkt i den färdiga artikeln (som helt enkelt handlade om tre turistgrejer i Stockholm som reportern provade på under en dag). Det var alltså inte något särskilt känsligt eller kontroversiellt ämne, men jag tyckte i alla fall att det var konstigt.

Efter cirka fjorton år av eget journalistiskt arbete kan jag förstås sätta mig in i alla dessa reportrars utgångspunkter. Det är omöjligt att återge *verkligheten* så att alla inblandade känner igen sig. Det är svårt ens att läsa sina egna anteckningar, än mer att göra korrekta citat av dem... Och det är en jobbig logistik förknippad med att skicka ut sitt manus – eller delar därav, eller enbart citaten – till alla som citeras, än mer hur man ska göra om intervjupersonerna börjar *krångla* i efterhand. Till en nyhetsintervju hinner man inte alltid, och är det medievana personer behövs det verkligen inte alltid heller – beror förstås på sammanhanget. Ibland kan det bli rätt hårda förhandlingar, när någon vill ta tillbaka något han/hon sagt, och jag får förklara varför jag tycker det är viktigt att ta med eller vice versa. Ofta inser jag under "förhandlingens" gång att något kan vara viktigare för både intervjupersonen och storyn än vad jag hade förstått.
Jag har givetvis också många gånger gjort som Expressen-reportern i exemplet, det vill säga börjat småprata förutsättningslöst med någon, för att ringa in ämnet i största allmänhet och för att först kolla om vederbörande säger något som alls är intressant och relevant för intervjun.

Men jag bär med mig dessa erfarenheter – som faktiskt ganska länge fick mig att avvakta lite inför journalistyrket, en bidragande orsak till mina utbildningsmässiga kringelikrokar. Det är inte alltid jag är så himla noga med att till exempel kontrollera citat numera, för jag intervjuar ju oftast personer som inte läser svenska – men det har också hänt att jag översatt mina egna artiklar till engelska om någon verkligen velat kontrollera vad jag skrivit. Så länge det inte handlar om att avslöja något så presenterar jag mig så snart som möjligt som journalist.

Och i de flesta fall försöker jag framför allt förklara vilken kontext jag tänkt placera en intervjuperson i – vad texten som helhet ska handla om, även om intervjupersonen bara är en av flera som kommer till tals. Ibland vet jag faktiskt inte riktigt exakt vilken vinkel jag kommer att landa i, men då talar jag om det istället.

Jag återkommer antagligen framöver till min inställning till citatteknik och förhållande till intervjupersoner, för det är jag så intresserad av att jag rentav tänkt på det som ett möjligt ämne för en doktorsavhandling i journalistik (som jag dock högtidligt lovar att jag aldrig ska börja skriva!). Det som vore intressant att forska kring – någon annan får mer än gärna ta hand om uppslaget! – är den spännvidd som finns i inställning mellan olika typer av journalister, mellan olika journalist-individer, och mellan journalistkåren å sin sida och "allmänheten" å den andra.
"Är det en sådan där jobbig jävel som ska läsa texten?" frågade till exempel en av mina arbetsledare under min praktikperiod på Den stora dagstidningen – och jag tyckte det var alldeles självklart att jag skulle skicka ut min artikel till intervjupersonen för genomläsning, eftersom ämnet rörde komplicerad medicinsk forskning och jag var inne på blott andra dagen som JMK-praktikant... Redaktionen borde rimligtvis ha tyckt att det vore bra om eventuella missförstånd/faktafel kunde redas ut innan tidningen gick i tryck.

Jag tror att synen på intervjupersoner som "jobbiga jävlar" ofta odlas på många redaktioner, oavsett om de är makthavare, experter eller så kallade vanliga människor. Själv är jag en sådan där blödig reporter, som skulle bli olycklig om den jag intervjuat tar avstånd från texten, tidningen och hela mediekåren på grund av något jag skrivit (tror inte det hänt, men vad vet jag – jag har definitivt stött på intervjupersoner som sedan tidigare varit medieskadade).
"Det är ju din artikel", skulle många journalister säga, medan jag ser det som att intervjupersonerna åtminstone ibland är medskapande och borde få ha åtminstone visst inflytande på vad jag skriver (jag menar naturligtvis inte att den som blir kritiskt granskad ska få styra och ställa med texten). Det som är bra med att vara frilansjournalist är att man själv kan bestämma sina metoder. Och att jag inte jobbar på en amerikansk redaktion – där kan man faktiskt få sparken om man skickar en intervjuperson mer än enbart vederbörandes citat, till exempel hela den färdiga texten.

Bla bla bla – nu går jag på tomgång igen. Anyway, vad jag egentligen ville säga är att det alltid är nyttigt för reportrar och andra journalister att ta del av hur det känns att vara den intervjuade. Så här skriver Monica Antonsson, som är nervös över en kommande publicering:

Expressen ringde igår. Jag blev tvungen att kommentera den senaste tidens händelser fast jag satt mitt i en artikel och hade tankarna på annat håll. Fyra citat av mig fick jag därefter se per mail. Att jag tycker Liza är feg som skyller på Mia vägrade reportern ta med. Jag hade ingen talan där.
I vilket sammanhang de fyra citaten ska publiceras idag, med vilken vinkel och tillsammans med uttalanden från vilka har jag ingen som helst aning om.

"En jobbig jävel", skulle hon antagligen avfärdas med på rätt många redaktioner, men jag misstänker att många som blivit intervjuade känner igen sig i våndan.

/Gunilla