Pappa och jag hade häromdagen en intensiv ordväxling med anledning av att han hade läst denna språkspalt i Svenska Dagbladet, av språkforskaren Viveka Adelswärd. Han var glad för att hon hade tagit upp en språkfråga som han själv tänkt över, nämligen om infinitivmärket "att". Adelswärd skrev (och de ord som var kursiverade i originaltexten har jag satt i fetstil för att de ska synas i det kursiva citat-stycket):
"...ett av svenskans uttryck för framtid, nämligen kommer att, befinner sig i förändring. Tidigare språkvårdare har hävdat att ”det futurala komma kräver infinitivmärke” och att även om konstruktioner utan att vinner terräng så kan de inte anses korrekta. Fundera själv över alternativen i följande mening: ”Hur börsen kommer /att/ påverkas är oklart.”När jag läste texten noterade jag att den var deskriptiv, alltså att Adelswärd konstaterade förändringen – såsom språkforskare brukar göra. Pappa hade dock främst tagit till sig att hon enligt honom fördömde förändringen mot färre "att", och hävdade detta med stark emfas i vår diskussion.I Språkriktighetsboken från 2005 står att visserligen har bedömningen under hela 1900-talet varit att kommer att är det korrekta, men att språkvårdarna inser att ett att -löst kommer kan vara på väg att ta över. Arne Olofsson vid Göteborgs universitet har gjort en studie av hur olika åldersgrupper översätter engelska meningar om framtiden. Vilka använder att -lös form, vilka skriver kommer att? Meningarna var av följande karaktär. ”Jag tror att kriget kommer /att/ vara slut inom ett år”. Resultatet var mycket tydligt. Ju yngre översättare ju fler att -lösa former. Så nog kommer de bli vanligare och vanligare. Det är snart bara vi äldre som kommer att hålla på vårt gamla att."
Så mindes jag inte texten. Därför var jag nu som den besserwisser jag är (antagligen genetiskt!) tvungen att kontrollera. Som ni ser ovan – inte ett spår av fördömande. Men pappa hade läst det så. Det kanske är rationellt om texter kan fungera så ibland, att man kan använda dem för att bekräfta sina egna åsikter – åtminstone så länge det inte handlar om något allvarligare än infinitivmärken.
Att det låter bättre med "kommer att" än "kommer" håller jag i alla fall med pappa om... Vi är inte bara besserwissers båda två, utan även tämligen språkkonservativa.
/Gunilla
Gott slut och Gott Nytt År!
ReplyDeleteVad skönt att det finns fler gamla språkdinosaurier där ute! Jag har trott att det är min grammatik det har varit fel på, men nu förstår jag att jag bara är språkkonservativ. Det känns bra. Gott nytt år, Gunilla, hoppas middagen blir lyckad!
ReplyDeleteTack, Magnus och Ingegerd!
ReplyDeleteJag hör talad svenska relativt sällan (eg bara min familj/vänner på telefon, och P1s podsändningar), och har inte bott i Sverige sedan 1995. I radion hör jag ofta nya anglicismer/dåligt översatt engelska som används som den naturligaste sak i världen. Och jag blir lika förvånad varje gång.
ReplyDeleteLotta K,
ReplyDeleteJa, det är otroligt många anglicismer i svenskan, och Stockholm har blivit snudd på tvåspråkigt! Jag har svårt att kritisera det – jag blandar själv så mycket i språken och stoppar både medvetet och omedvetet in amerikanska uttryck i svenskan...