Webbjournalistik v s pappersdito

NEW YORK För dem av er som är intresserade av journalistik och den pågående mediebranschstrukturomvandlingen (och hur vi alla ska förhålla oss till den) kommer här några länkar till artiklar om detta i senaste numret av Axess, med utdrag.

En journalistik av normer av John Lloyd:

Hoten mot journalistiken i demokratiska länder är inte desamma som förr. (– – –) Hit hör: internet som producerar information i väldiga mängder utan några investeringskostnader; bloggare som levererar gratis åsikter; satellit- och kabelteknologi som starkt ökar utbudet av tevekanaler; gratistidningar som undergräver marknaden för andra tidningar; annonsörer som inte är beredda att stötta tidningar och nyhetsprogram i teve; medborgare, särskilt unga medborgare, som inte bryr sig om politik och utrikesnyheter; konsumenter som håller på att vänja sig vid gratisnyheter; företag som skär ner nyhetsredaktionerna, koncentrerar ägandet och tränger ut familjeföretag som vill upprätthålla höga normer för nyhetsbevakningen; redaktörer som allt mindre ofta låter reportrar arbeta med att skaffa fram egna nyheter, göra analyser och bedriva undersökande journalistik; reportrar som föredrar kändisskvaller framför rapportering från kommunhuset; producenter som låter reportrar gå ut i sändning så fort de kommit till platsen för en nyhetshändelse.
(– – –)
Den pessimism man numera ofta möter inom journalistiken är svår att överskatta. Den sammanfattades väl av John Carroll, före detta redaktör vid Los Angeles Times, i ett tal i Seattle förra året. Han beklagade att "tidningarnas sociala syftning försvagats" och sa att det "med nuvarande ägare sannolikt är omöjligt att återupprätta balansen mellan ekonomisk lönsamhet och ansvaret mot allmänheten". Journalisternas uppgift nu var "att rädda journalismen själv ... att långsiktigt säkra existensen av en omfattande, oberoende, principfast, ifrågasättande, djupt grävande journalistkår i USA, vad som än händer med våra tidningar".

Fler medier, mindre läsning (om skillnader mellan webbjournalistik och dagstidningsjournalistik) av Mats Wiklund:

Problemet för Dagens Nyheter är att kvalitet, undersökande reportage, utrikeskorrespondenter och en bred kulturbevakning, är dyr och ger bara långsiktiga, svårkvantifierbara vinster i form av gott renommé. DN:s tabloidisering har inneburit eftergifter i form av kortare texter och större bilder men på det hela taget inte någon avgörande kvalitetsförsämring. Men den har inte heller gett tidningen något journalistiskt lyft. Upplagan är svagt fallande och även om lönsamheten återvänt de senaste åren är utvecklingen på sikt svårbedömbar.

Ingen kan heller veta om satsningen på webbjournalistik innebär att, vilket är förhoppningen, en yngre och ny generation läsare lockas till papperstidningen. Risken är snarare den motsatta. Det beror inte bara på att man måste betala för en tidningsprenumeration medan webbläsningen är gratis. Minst lika viktigt, troligen viktigare, är att unga genom webben vant sig vid en annan läsart som riskerar att ge upphov till ett permanent och oöverstigligt motstånd inför den traditionella dagstidningen. Tabloiden, som skulle förenkla och uppmuntra till läsning, ställer trots sina kortare texter ändå helt andra krav på läsaren än webben.

Nicholas Carrs resonemang om hur webben underminerar förmågan till lång och koncentrerad läsning är alltså i högsta grad tillämpbart på tidningsjournalistiken: från fullformatet med dess variationsrikedom och möjligheter till såväl snabb- som djupläsning, till tabloiden med dess rappa, korta texter som framför allt inbjuder till skumläsning och slutligen till webben där man "hoppläser" genom att snappa upp vissa ord och fraser. Och därmed är det inte längre frågan om läsning i ordets egentliga mening utan mer ett kryssande från artikel till artikel där man ständigt ansätts av ny information som stör uppmärksamheten. Läsakten kontrollerar nu oss i stället för vi den. Vi är passiva subjekt medan webben är agenten, den som handlar.

Och så huvudnumret som Mats Wiklund åberopar:

Is Google making us Stupid?, om hur Internet förändrar inte bara vårt sätt att läsa utan även att tänka, av Nicolas Carr (i The Atlantic; artikeln finns på svenska i pappers-Axess)

For me, as for others, the Net is becoming a universal medium, the conduit for most of the information that flows through my eyes and ears and into my mind. The advantages of having immediate access to such an incredibly rich store of information are many, and they’ve been widely described and duly applauded. “The perfect recall of silicon memory,” Wired’s Clive Thompson has written, “can be an enormous boon to thinking.”
But that boon comes at a price. As the media theorist Marshall McLuhan pointed out in the 1960s, media are not just passive channels of information. They supply the stuff of thought, but they also shape the process of thought. And what the Net seems to be doing is chipping away my capacity for concentration and contemplation. My mind now expects to take in information the way the Net distributes it: in a swiftly moving stream of particles. Once I was a scuba diver in the sea of words. Now I zip along the surface like a guy on a Jet Ski.

Symptomatiskt nog läste jag inte denna artikel till slutet, utan skummade (knappt) den andra hälften. Men jag känner mig in i alla dess resonemang. Jag tappade tyvärr vanan att läsa böcker för flera år sedan, papperstidningarna häromåret – och känner definitivt av varje dag hur hjärnan fungerar helt annorlunda, och bara väntar på att själv få koppla upp sig på stora nätet en vacker dag.

Samtidigt, på en annan plats på nätet, talar Andreas Ekström om hur tidningarna mest av allt borde vara glada över att slippa pappersdistributionens bojor.

Kanske det. Det är lätt att känna sig bakåtsträvande och att tala om hur allt var bättre förr etc etc etc. Men utvecklingen är nog i detta fall irreversibel, åtminstone på det stora hela taget (det vill säga pappersupplagorna kommer inte plötsligt dramatiskt att skjuta i höjden; betalningsviljan för nät- eller pappersprenumerationer plötsligt att öka). Och Axess-skribenterna har många poänger, men anstränger sig inte mycket för att lyfta fram de många fördelar nätformatet trots allt har.

Är det någonstans det finns motbilder till dystopierna i Axess är det förstås på nätet.

Same, same but different:

Vi lever i en informationsrevolution. En internetrevolution. Smaka på ordet. Revolution. Som varande mitt i den är det svårt att spå framtiden. Det är svårt att veta varthän det leder, det är svårt att idag säga hur det kommer se ut om fem år, eller tio. Men det går att ha ögon och öron öppna och se hur det faktiskt ser ut idag. Vi är försökskaniner. Vi är dom som ska hitta sätt att anpassa oss i en ny verklighet. Vi är dom som ska göra misstagen som nästa generation förhoppningsvis kan dra nytta av. Vi är också dom som ska få de där aha-upplevelserna och ropa eureka och faktiskt känna den där wow-känslan när vi upptäcker nya sätt att hålla maskinerna igång.

och Ett journalistiskt skifte av Anders Mildner:

Den publik som de traditionella medierna nu förlorar går möjligen att vinna tillbaka, om den erbjuds journalistisk kvalitet kombinerad med kloka, roliga, spännande och kreativa sociala satsningar.

Problemet idag är som jag ser det att de personer som ska leda denna utveckling bryr sig extremt mycket mindre om den traditionella produkten än för bara några år sedan. De kanske rentav tycker att de klarar sig alldeles utmärkt utan den. Och då blir det också ganska svårt att inleda en vettig dialog med de människor som befinner sig i det sociala utanförskapet.

Och vi som är förvirrade över att leva och jobba mitt i detta skifte får kanske hoppas på att det dyker upp även svenska journalistmecenater, som i USA.

/Gunilla