29 January 2009

Journalistisk inkompetens och lättja

STOCKHOLM Dagens citat, av signaturen "Jivara" på Flashback:
Gömdagate har avslöjat allvarliga missförhållanden i Media-Sverige: journalistisk inkompetens och lättja, förakt för frågeställningar och litteratur som intresserar allmänheten och benägenhet att gå kända och mäktiga personers ärenden istället för att lyfta fram missförhållanden som drabbat vanliga människor.
Jag kan bara – tyvärr – hålla med. Läs hela inlägget här.

Uppdatering: En av väldigt många frågor som Liza Marklund inte ställts till svars för ordentligt är den om varför hon valde att ge en helt annan bild av Mias man – alltså Luis/Anders – än den verkliga. Hon behöver naturligtvis inte röja någon källa, för att förklara varför det var viktigt.

Liza M har ju träffat Luis i verkligheten (när familjen bodde hos Elisabeth Hermon) och vet alltså att han icke var norrlänning (och inte hade blonda lockar, som hon skrev i texten).
Oavsett om hon kände till historien om bilpåkörningen/fängelsestraffet etc (jag utfrån att ni känner till denna nu, och förklarar inte nämrare) inser givetvis, att hela storyns förutsättningar ändras fundamentalt – när man får veta att familjen inte flyr till just Chile för att det låg på andra sidan jordklotet, utan för att det var Luis' hemland.
Berättelsen i Asyl om hur "Anders" vantrivdes i Santiago de Chile för att han inte kunde tala spanska och till sist skrev in sig på en nybörjarkurs i språket – hur går den ihop med att hon aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre? Jag inser att jag slår in öppna dörrar här...men i alla fall.

Uppdatering: Torsten Pettersson skriver intressant om detta i dagens UNT, och poängterar hur konflikten mellan sanning och att berätta en bra historia finns i all journalistik. Helt sant! Citat:
Men hur ofta går journalistiken mer subtilt över gränser som vi läsare inte kan bevaka? För att skapa effektiva historier har journalister för vana att vinkla, färga, välja, och de hoppas kunna göra det utan att förvränga sanningen. Den stora moraliska gråzonen är då bortvalet, förtigandet. Här finns alltid försvaret "man kan inte berätta allt, det är klart att vi måste göra ett urval", också när bortvalet har en klart förvrängande tendens. Exemplet i Gömda är att vi inte får veta att den gode mannen, den vita delen i det svartvita mönstret, i verkligheten hade dömts till fängelse för att ha försökt köra över den onde mannen.
(– – –) förfarandet i sig ser ut som ett typiskt journalistiskt grepp att genom bortval få ett tydligt mönster att framträda.
Om detta var ett medvetet grepp, var det då också ett slags lögn? Och hur ofta utsätts vi ovetande för något liknande då vi tar del av reportage i tidningar eller på tv?
Den här diskussionen tycker jag, som journalist, är mycket intressantare och svårare än frågan om vad författare "får" skriva. Den har tyvärr inte varit så omfattande som den borde eftersom Liza Marklund kommit undan med att påstå att det hon skrivit inte var journalistik. Det är förstås så att den vinkling som sker i all journalistik (för att göra den begriplig) ofta står i konflikt med "sanningen". Tänk bara på alla förljugna porträtt av allsköns kändisar, alla dramatiskt klippta undersökande TV-reportage och varför inte idylliserande resereportage i fjärran land.

/Gunilla

8 comments:

  1. Det var länge sedan jag slutade räkna med Expressen som publicistiskt och kulturellt organ, men den här affären har verkligen blottat en röta som går djupare än man trott.

    ReplyDelete
  2. Ja, hjälp... Och verkligen inte bara på Expressen.

    ReplyDelete
  3. Ingen som uppmärksammat bilden hos Piratförlaget tagen av Liza från gränsen mellan Chile och Argentina där Mia en gång satt fast i snöstorm i 2 dygn när hon åkte till Argentina för att förnya sitt turistvisum. Om man är gift med en chilenare behöver Mia inte förnya sitt turistvisum precis ?!
    ----
    Förresten har grävaren i Chile fått tag på något än ?

    ReplyDelete
  4. Jodå, gränsbilderna och de chilenska visumförhållandena är flitigt diskuterade på Flashback, där det också finns olika förklaringar till varför Mia kan ha åkt till Argentina då och då!
    Jag tänkte ta upp dem som exempel här också, men började laga lunch istället...
    En gissning är att allt antingen är en konstruktion. En annan att hon inte sökte uppehållstillstånd, för att kunna behålla sina bidrag i Sverige? Men vad vet jag. Träffar jag någonsin Mia ska jag garanterat fråga (men det blir ju en lång lista med frågor).

    Vad det grävs i i övrigt avslöjar jag givetvis inte här.

    ReplyDelete
  5. I "Gömda" tycker jag att man aldrig får något riktigt grepp om Anders. Han är en figur som bara finns där och som ställer upp.
    När jag klämde "Emma, Mias dotter" i dag (ville bara ha koll på vad som sägs i den) slog det mig vilken nidbild av honom som målas upp. En total skillnad från den man som gestaltas i "Gömda". Är det ens fråga om samma man?!

    En massa frågetecken blir det i denna härva.
    Men ett av de större är ju onekligen hur chilenaren blev norrlänning. I vilket syfte då eg?

    ReplyDelete
  6. Jodå, samma man är han, men problemet är ju att "Anders" är en fiktiv figur och måste skilja sig från verklighetens Luis så att det passar ihop med "Mia"...och vad som för tillfället ska berättas om henne.
    Men syftet var förstås först att beskriva en kontrast till "Mannen med de svarta ögonen", därför fick han bli en blond norrlänning. Detta har många kritiker skrivit om nu, men Liza har ju bara kommenterat det med att hon inte tycker det spelar någon som helst roll varifrån folk kommer.

    ReplyDelete
  7. Jag läste inte uppdateringen jättenoga. Hoppas jag uppfattade rätt när jag skriver följande kommentar:

    Men det är en enorm skillnad mellan att driva justeringen mot en någorlunda objektivt korrekt bild och att driva den mot en bild som är mer falsk än sann. Det är klart man måste förstärka i vissa avseenden för att få fram budskapet. Regissören Kjell Sundvall förklarade en gång hur man skapar en komedi genom att säga ungefär så här: Man tar bara verkligheten och förstärker den, spetsar till den.

    Därför är det stor skillnad mot att ta verkligheten, göra om den helt och hållet, hitta på inslag och sedan hoppas få genomslag för sitt "budskap". Då finns det ju inte mycket kvar av verkligheten varför även budskapet blir falskt.

    ReplyDelete
  8. Det är verkligen en intressant fråga detta.

    När man exempelvis skriver en uppsats eller annat akademiskt arbete, så gör man ju en avgränsning med motivering. För den sakens skull behöver ju det inte betyda att man inte har en dold agenda med sitt projekt, men det blir i alla fall lite lättare att kontrollera projektet.

    Oftast överträffar verkligheten dikten flera gånger om.

    En journalist får gärna spetsa till, så att poängen blir tydlig. Men denna tillspetsning bör ju baseras på fakta som kan kontrolleras. Det är då, tycker jag, som den blir intressantare och mer relevant.

    Nu menar jag inte att alla journalister ska börja sina artiklar med att motivera varför dessa blivit skrivna. Ty det skulle ju bli något enformigt samt ohållbart i längden. Men från mitt perspektiv som läsare, så tycker jag om när journalister rapporterar om en sak från olika perspektiv. Det är ju då som reportaget blir verkligt intressant eftersom verkligheten aldrig är svart eller vit.

    Och bedriver man som journalist ett slags politiskt projekt, så har man än ett större ansvar för saken.

    ReplyDelete