Journalistisk inkompetens och lättja

STOCKHOLM Dagens citat, av signaturen "Jivara" på Flashback:

Gömdagate har avslöjat allvarliga missförhållanden i Media-Sverige: journalistisk inkompetens och lättja, förakt för frågeställningar och litteratur som intresserar allmänheten och benägenhet att gå kända och mäktiga personers ärenden istället för att lyfta fram missförhållanden som drabbat vanliga människor.

Jag kan bara – tyvärr – hålla med. Läs hela inlägget här.

Uppdatering: En av väldigt många frågor som Liza Marklund inte ställts till svars för ordentligt är den om varför hon valde att ge en helt annan bild av Mias man – alltså Luis/Anders – än den verkliga. Hon behöver naturligtvis inte röja någon källa, för att förklara varför det var viktigt.

Liza M har ju träffat Luis i verkligheten (när familjen bodde hos Elisabeth Hermon) och vet alltså att han icke var norrlänning (och inte hade blonda lockar, som hon skrev i texten).
Oavsett om hon kände till historien om bilpåkörningen/fängelsestraffet etc (jag utfrån att ni känner till denna nu, och förklarar inte nämrare) inser givetvis, att hela storyns förutsättningar ändras fundamentalt – när man får veta att familjen inte flyr till just Chile för att det låg på andra sidan jordklotet, utan för att det var Luis' hemland.
Berättelsen i Asyl om hur "Anders" vantrivdes i Santiago de Chile för att han inte kunde tala spanska och till sist skrev in sig på en nybörjarkurs i språket – hur går den ihop med att hon aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre? Jag inser att jag slår in öppna dörrar här...men i alla fall.

Uppdatering: Torsten Pettersson skriver intressant om detta i dagens UNT, och poängterar hur konflikten mellan sanning och att berätta en bra historia finns i all journalistik. Helt sant! Citat:

Men hur ofta går journalistiken mer subtilt över gränser som vi läsare inte kan bevaka? För att skapa effektiva historier har journalister för vana att vinkla, färga, välja, och de hoppas kunna göra det utan att förvränga sanningen. Den stora moraliska gråzonen är då bortvalet, förtigandet. Här finns alltid försvaret "man kan inte berätta allt, det är klart att vi måste göra ett urval", också när bortvalet har en klart förvrängande tendens. Exemplet i Gömda är att vi inte får veta att den gode mannen, den vita delen i det svartvita mönstret, i verkligheten hade dömts till fängelse för att ha försökt köra över den onde mannen.
(– – –) förfarandet i sig ser ut som ett typiskt journalistiskt grepp att genom bortval få ett tydligt mönster att framträda.
Om detta var ett medvetet grepp, var det då också ett slags lögn? Och hur ofta utsätts vi ovetande för något liknande då vi tar del av reportage i tidningar eller på tv?

Den här diskussionen tycker jag, som journalist, är mycket intressantare och svårare än frågan om vad författare "får" skriva. Den har tyvärr inte varit så omfattande som den borde eftersom Liza Marklund kommit undan med att påstå att det hon skrivit inte var journalistik. Det är förstås så att den vinkling som sker i all journalistik (för att göra den begriplig) ofta står i konflikt med "sanningen". Tänk bara på alla förljugna porträtt av allsköns kändisar, alla dramatiskt klippta undersökande TV-reportage och varför inte idylliserande resereportage i fjärran land.

/Gunilla