"När fakta och fiktion blandas ihop" – min GP-text

Publicerad i Göteborgsposten den 14 januari 2009

Boken Mia; Sanningen om Gömda har skapat hätsk debatt om sanningshalten i Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. I flera år har litteraturvetarna diskuterat problemen med sammanblandning av fakta och fiktion i bokvärlden – en genre de kallar faktion.

Efter veckor av sjudande debatt publicerade Liza Marklund och hennes förläggare Ann-Marie Skarp i måndags varsin förklaring. De menar att de böcker som Marklund skrivit i samarbete med Mia Eriksson ska uppfattas som subjektiva romaner med verklighetsanknytning - inte objektivt sanna.
"Att Gömda är en roman och inte ett reportage har hela tiden varit självklart från våra utgångspunkter", skriver Ann-Marie Skarp på Piratförlagets hemsida och fortsätter:
"En sann historia är alltså något annat än ett reportage. Blandar författaren in fiktiva inslag i sitt reportage blir det nämligen fiktion. Eller faktion, som den nya litteraturvetenskapliga termen lyder, alltså en blandning av fakta och fiktiva inslag."
Liza Marklund skriver på newsmill.se:
"Gömda och Asyl är filtrerade genom mig som författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att Gömda och Asyl är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta."

Litteraturvetenskaplig forskning visar just att unga läsare uppfattat Gömda och Asyl som helt sanna.
- Det är väldigt viktigt för ungdomarna att Liza Marklund kallar sig journalist, inte bara författare. I deras värld är journalister stora auktoriteter - och de här böckerna har ju sålts in med sanningsanspråk, säger Annette Årheim, litteraturvetare vid Växjö universitet.
I sin doktorsavhandling introducerade hon faktion, ett begrepp hon undersökt genom att följa eleverna i en gymnasieklass.
- Marklunds deckare visar ungdomarna inget intresse för. Det är just löftet om det dokumentära som väcker deras engagemang, förklarar Annette Årheim.
Andra exempel är utländska böcker som Pojken som kallades Det (om att växa upp med fysisk och psykisk misshandel) och En blomma i Afrikas öken (om kvinnlig omskärelse).
Annette Årheim blev inte förvånad över de nya avslöjandena om stora glapp mellan romanfiguren Mia och den verkliga personen. Hon har förvisso inte känt till att bokens blonde norrlänning Anders egentligen är chilensk flykting eller vem som var Mannen med de svarta ögonen.
- Utan att följa i Mias fotspår, som Monica Antonsson har gjort, ser man en lång rad dramatiseringar och självmotsägelser i böckerna, säger Annette Årheim, som ifrågasätter seriositeten i Liza Marklunds uttalat politiska projekt.
- Jag vill inte ifrågasätta Marklunds engagemang för misshandlade kvinnor. Men det är naivt att tro att man kan ge en mer heltäckande bild av problematiken i en roman med en jagberättare och en tillrättalagd dialog än i ett reportage.
Även litteraturvetaren Anne Heith vid Umeå universitet har länge sett problem med att kalla Gömda en sann historia.
"Under täckmantel av att skildra sanningen presenteras i Gömda romantiska klichéer, melodram och rasistiska stereotyper. I och med att misshandel av barn och kvinnor, kriminalitet, opålitlighet och brist på mognad konsekvent kopplas till flyktingstatus, främlingskap, islam, svarta ögon och svart hår hör Gömdatill de böcker som färgas av populärorientalistiska schabloner", skrev hon i en artikel 2006.
Inte bara ungdomar har haft en okritisk hållning till Liza Marklunds böcker.
- När jag har använt Gömda i fortbildningen för svensklärare har de blivit alldeles tagna, när jag visat att de inte kan vara sanna, säger Annette Årheim.
- Historier med starka sanningsanspråk som säljande grepp är ju en genre som växte sig stor från 90-talets mitt, och det har sällan ingått i lärarnas utbildning att förhålla sig kritiskt till den.
Magnus Persson, docent i svenska på Malmö högskolas lärarutbildning säger att det är positivt om förlagen nu får sig en tankeställare och om läsarna blir mer kritiska.
- Men jag ser inga tecken på att den här trenden mattas av. Det är väldigt genomgripande som berättelse i vår kultur med true stories.
Själv vill han slå ett slag för skönlitteraturen, inte minst i skolorna där eleverna ofta enbart vill läsa sådant som är sant. Därmed missar de, menar han, den träning i empati, fantasi och inlevelse som litteratur kan ge. Och sanningskravet finns i såväl populär- som finkultur.

Varför är det problematiskt?

- Risken är att läsarna blir lurade och manipulerade, säger han.
- Men man kan ju inte ta avstånd från genren heller. Ända sedan romanens födelse på 1700-talet har man tänjt på gränserna för vad som är sanning.
- Med Gömda har man tagit detta ytterligare ett steg, genom att skapa en fabricerad personlighet som släppts fram i rampljuset. Mia har ju framträtt i offentligheten flera gånger. Det är fantastiskt och faktiskt unikt, säger Mattias Göransson, redaktör för reportagetidningen Filter.
Han anser att Piratförlaget borde låta en oberoende utredare granska vad som är fakta och fantasi i Gömda.
- Svenska förlag som ger ut böcker vars innehåll ifrågasätts borde utreda vad som hänt om de vill bevara sin trovärdighet. All deras heder står på spel om de inte gör något.
Gunilla Kinn


Röster om fakta och fiktion:

"Hur sjutton skulle man kunna förstå att det inte var en sann historia när huvudpersonen i boken gjorde regelbundna "promotions-turnéer" i såväl tidningar, radio som tv där hon i intervju efter intervju bekräftade sanningshalten?
Att Mia fanns tillgänglig fysiskt och uttalade sig verifierade verkligen hela storyn."
Signaturen Vibeke på Monica Antonssons blogg, 12 januari.

"Det finns nämligen en tydlig gräns mellan journalistik och litteratur, bortom alla formgrepp som mycket väl kan vara gemensamma, ända bort till inre monolog. Litteratur är mer eller mindre påhittad. Om det så är proportionerna en tiondel påhitt och nio tiondelar fakta så blir det litteratur. Journalistik är sann. Så enkelt är det och sen får studenterna på filosofiska seminarier säga vad de vill om sanning. Vi journalister vet vad som är sant."
Jan Guillou i Journalisten, 23 september 2003 (apropå Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul)

"[Marklunds] böcker har presenterats som romaner. De har sålts som romaner. Vad författaren då avser är inte en journalistisk sanning och så har det varit i decennier. Men den kunskap som finns i förlagsvärlden är tydligen inte självklar för allmänheten. Därför kan det där begreppet röra till saker."
Jan Guillou i Aftonbladet, 12 januari 2009 (apropå Gömda och Asyl)

"Gömda är Maria Erikssons egen berättelse om sin blinda förälskelse i en krigsskadad och kriminell man och de fruktansvärda konsekvenserna detta medförde för henne själv och hela hennes familj. Hela historien finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter. Liza Marklund, som är medförfattare, är journalist."
Ur pressmeddelandet om Gömda 1995 (Bonnier Alba):

"Tillsammans med en kvinna som jag valde att kalla för Maria Eriksson skrev jag alltså en dokumentär roman, vilket är så långt från en journalistisk text som man bara kan komma."
Liza Marklund, Newsmill 12 januari 2008

"Journalistiskt arbete av yppersta rang"
Ur recension i Norra Västerbotten, tryckt på baksidan av Asyl (Piratförlaget 2004).

"Att som Skarp och Marklund påpeka att kunderna/läsarna läst fel är i mina ögon en märklig ovanifrån-strategi, men det är inte ovanligt i de litterära produktionsleden idag. Naturligtvis har Marklund sin fulla frihet att fabulera i egenskap av författare, men inte att sammanblanda sina roller som journalist och författare. Jag menar att de som ägnar sig åt båda dessa professioner har ett stort folkbildande ansvar att mycket tydligt signalera i vilken egenskap de skriver."
Annette Årheim (i mail)