Kaiser Chief: Sagan om Isdrottningen

För att parafrasera Jan Guillou, det enda felet med denna saga är att det inte är jag som skrivit den (utan Kaiser Chief, signatur på Flashback, som gett mig tillstånd att sprida den här)!

Jag uppmanar alla att sprida länken till sagan till så många som möjligt. Om medierna nu tänker strunta i alltsammans så kanske sagans makt i virtuell form kan vara ett litet motmedel.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Sagen om Isdrottningen

Det var en gång en Drottning som bodde i ett kungarike i kalla Norden. Drottningen hade gjort sig ett namn genom sin vassa penna, som sades kunna utföra allehanda stordåd. Drottningen draperade sig alltid i samma tre klädesplagg; Sanningen, Rättvisan och Medkänslan.

Varthän hon än gick så förundrades folk av hennes utstyrsel, och Drottningen var sällan sen att skryta om dess glans. Skåda mig i all min prakt, sade Drottningen, ty när ni ser på mig så ser ni även Sanningen, Rättvisan och Medkänslan. I tio års tid reste Drottningen runt och visade upp både sig själv och sina skrivna alster.

Men så en dag var det en liten oansenlig kvinna som närmade sig Drottningen vid hennes hov och sade "Men kära drottningen, nu när jag tittar lite närmare på Sanningen så ser den lite genomskinlig ut...". Drottningen tog liten notis om detta, men Kvinnan bestämde sig för att undersöka Sanningen lite närmare. Hon tog hjälp av andra kvinnor och män runtom i riket, och tillsammans vågade de sig på att återigen konfrontera Drottningen.

"Kära Drottning, vi har alla tittat lite närmare och har upptäckt att vi kan se igenom dina kläder en aning". Drottningen som enkelt hade kunnat täta igen hålen i den lite genomskinliga sanningen blev istället arg och svarade "Hur vågar ni säga att ni genomskådar Sanningen? Det är min Sanning, den är komplett och ingen ska titta närmare på den!". De alldeles vanliga kvinnorna och männen ryggade dock inte tillbaka som Drottningen hade räknat med, utan tog istället ett steg närmare och började prata med varandra.

"Ser du, där kan man se drottningens armhåla."
"Ja, och där tycker jag mig skymta en navel."

Ju mer de pratade med varandra, desto mer uppenbart blev det att Sanningen var genomskinlig och full med hål. Då stegade Riddar Arn fram till Drottningens försvar och sade "Tig dårar och aktivister, ty ni veta icke vad ni pratar om! Ni förstår väl att ni inte kan lita på era egna ögon. Ni ska lyssna på Drottningen, som fullt medvetet låtit Sanningen vara genomskinlig och full med hål, eftersom det är modernt!"

De alldeles vanliga kvinnorna och männen förstod att Riddar Arn inte hade lyssnat på vad de pratat om, utan som vanligt på fullaste allvar trodde att saker som han sa per automatik blev sanna, och ignorerade honom därför. Även den gravt feministiska Jeanne D'Arc och hennes vänner proklamerade i ett par långa texter hur illa det var att de vanliga kvinnorna och männen tittade närmare på Sanningen, trots att Drottningen faktiskt var både blond och kvinna och därför borde ha fri lejd. Eftersom ingen förstod vad det hade med saken att göra så gick man vidare.

Nu hade man i den genomskinliga Sanningen börjat ana att även Rättvisan var tunnare än vad Drottningen låtit påskina. Rättvisan såg ut att vara ett utanpåverk, som stöttat upp Sanningen här och där men som inte på något sätt hade täckning för Drottningens hela lekamen. De vanliga kvinnorna och männen fortsatte enträget att ställa frågor till Drottningen om varför det såg ut så här när man tittade närmare på henne, i förhoppning om att hon skulle kunna sluta hålen i Sanningen och Rättvisan genom att svara vist och klokt. Istället distanserade sig Drottningen från sina undersåtar och gick upp i ett torn. Hon meddelade att hon inte skulle ha någon kontakt med de vanliga kvinnorna och männen i verkligheten nedanför, utan att hon skulle gissa sig till vad de sade och sedan svara utifrån detta genom att slänga ner färdigskrivna pergament.

När svaren kom så insåg de vanliga kvinnorna och männen att det inte bara var Sanningen och Rättvisan som var genomskinliga hos Drottningen, utan att även Medkänslan saknades. Drottningen var naken, men kunde för sig själv upprätthålla illusionen om sin egen prakt genom rådgivare och fega vänner. Högfärdigt satt hon i sitt torn och anklagade de vanliga kvinnorna och männen för att ha förstört Sanningen som hon själv byggt upp under ett decennium. Hon försvarade sin rätt att ha en genomskinlig Sanning samtidigt som hon sa att den inte alls var genomskinlig, och hon anklagade alla som vågat titta närmare på hennes utstyrsel för att vara avundsjuka eftersom hon var Drottning och inte de.

Men de vanliga kvinnorna och männen hade sedan länge slutat lyssna på Drottningen och lämnat henne ensam uppe i tornet. "Låt henne sitta där med sin falska Sanning, sin orättfärdiga Rättvisa och sin tomma Medkänsla", sade de och gick fridsamt och fredligt vidare mot nya äventyr.

av Kaiser Chief (signatur på Flashback)

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Jag tycker verkligen att denna saga är helt fantastisk och klockren, men tyvärr saknas mediernas roll i dramaturgin...

Ni kanske kan gissa vilket som är mitt favoritparti i sagan? Jo, detta, som tål att upprepas:

De alldeles vanliga kvinnorna och männen förstod att Riddar Arn inte hade lyssnat på vad de pratat om utan som vanligt på fullaste allvar trodde att saker som han sa per automatik blev sanna, och ignorerade honom därför. Även den gravt feministiska Jeanne D'Arc och hennes vänner proklamerade i ett par långa texter hur illa det var att de vanliga kvinnorna och männen tittade närmare på Sanningen, trots att Drottningen faktiskt var både blond och kvinna och därför borde ha fri lejd. Eftersom ingen förstod vad det hade med saken att göra så gick man vidare.

/Gunilla