Snabbt om det soppiga

STOCKHOLM Det är så himla mycket att kommentera, men jag hinner inte skriva uttömmande idag.

Det är också svårt att välja och vraka bland allt som förtjänar kommentarer – såsom Helins tal om bloggdrev, alla rättsdokumenten och de tokiga översättningarna av desamma. Och tokigheterna i allt Mia säger. Ni får invänta Monica Antonssons bemötande.

Det är givetvis mycket underligt att Aftonbladet bereder så många uppslag (fyra igår, och hur många idag?) till Mias version, ifall de inte åtminstone sammantaget gör det till familjerna Hjortzberg, Hermon, Awad etc och till Monica Antonsson också framöver. Aftonbladet känner, enligt en mycket säker källa, väl till Elisabeth Hermons historia och vad den säger om LizaMias framfart. Det ska bli intressant att se vad de gör av det.

Jag har förstås några idéer till uppföljningar som borde göras, och ni kan säkert lista ut vilka, men vill inte bjuda på de jag själv skulle vilja göra här utan vidare.

Men här är en allmän idé: familjen Hjortzberg skulle kunna samla ihop folk i Oxelösund till en slags presskonferens, så kanske medierna kunde masa sig dit. Exempelvis kunde dagispersonalen, grannar, vänner och bekanta – det vill säga personer kritiska mot hur allt har framställts i Gömda genom åren, såsom de människor som fanns med i det inslag som Jonas Gummesson lär ha ställt från sändning i TV4 Nyheterna den 17 eller om det var 18 december – framträda.
Annars kunde ju familjen Eurenius (nu är namnet tydligen ute för gott) visa fram alla de hotbrev som påståtts ha skickats till dem från det arabiska brödraskapet.

Och en sak av många att kommentera – apropå det Liza Marklund skriver i dagens Expressen:

Mannen hon gifte sig med är chilenare. Dessa fakta tycker jag egentligen är fullkomligt oväsentliga. För mig är det inte viktigt varifrån man kommer, utan vad man gör och hur man beter sig. Möjligen var det naivt av mig, men att skriva i boken att Mias make kommer från Norrland var aldrig något konstigt för mig. Luis, som han heter, påminde mig om männen runt omkring mig när jag växte upp: hygglig, stabil och tystlåten.

Lustigt att Liza M inte alls berör alla de följdproblem detta gav. Visst är Luis' människovärde detsamma, oavsett om han är norrlänning eller chilenare eller Utahbo. Men det är inte det som ifrågasatts, utan vad det gör för bokens händelser och hur konstig Marklunds gestaltning blev:
– att familjen flyttade till just Chile förklarades med att Mia hade gamla kontakter från sitt flyktinggömmarnätverk där, inte att det var "Anders" hemland.
– hela framställningen i Asyl handlar om hur de var alienerade i Santiago, trots att de var i hans hemland.
– mest bisarr är berättelsen om hur "Anders" vantrivs i Santiago och hur han inte har någon att tala/umgås med, utom några chilenare som bott i Sverige (och alltså kan tala svenska med honom) – tills den driftiga Mia sätter honom i nybörjarkurs i spanska, där han får lära sig enkla hälsningsfraser!

Det går inte riktigt ihop med att historien skrivits utan att Liza Marklund "ljugit, skarvat eller överdrivit". I och för sig säger hon att det inte skett "...för att göra historien bättre", och det är det hon klarar sig på. Hon kan alltid påstå att hon "ljög, skarvade eller överdrev för att ... /något annat/".

@@@@@@@@@@@@@@

OBS, Aftonbladet har refererat ovanstående felaktigt – läs mer här.

@@@@@@@@@@@@@@

Nu ska jag äta frukost (för det är väl sådant man förväntas skriva här i bloggvärlden?) sedan möjligen ge mig ut på sta'n.
Ann Heberlein på Akademibokhandeln och isdans i Kungsträdgården låter mycket lockande, fast egentligen borde jag förstås vara hemma och jobba med en nyhetsartikel och med bokföringen.

I all hast,
/Gunilla