Betalningsanmärkningar värre än tuggummi

NEW YORK Jag har tänkt skriva något om Aftonbladets Fattigblogg. Men eftersom jag inte hinner så får ni läsa Andreas Ekströms text Hopp och lek utomhus istället, den tillsammans med intressanta kommentarer kommer ganska nära det jag hade tänkt skriva.

Här kan ni se Jan Helins brev till DN:s läsare av Johan Cronemans krönika och (hans svar till Helin). Se även Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet.

Själv ska jag ta tag i ett jobbigt problem – inte alls på socialbidrags-/fattignivå, förvisso, men ändå helt och hållet i samma genre. För detta är något som många av Jessica Ritzéns i ämnet initierade läsare kan känna igen sig i, tror jag: långsiktiga effekter av betalningsanmärkningar.

Jag har precis ansökt om ett lån från min bank i Stockholm, vilket i sin helhet skulle användas till att återbetala en skatteskuld och en CSN-skuld, vars storlekar i sin tur delvis beror på dåliga råd från nämnda bank. Skulderna tickar på med ränta.

Lånet är pyttelitet i förhållande till den mycket goda säkerheten; bankräntan nu otroligt låg, som ni vet. Så räntan + amorteringen per månad blir inte mer än ... tja, jag har inte räknat exakt på öret, men snudd på felräkningspengar.

Men om jag inte får lånet beviljat, då börjar hela karusellen – med förseningsavgifter, straffavgifter, räntor, kronofogden etc. Allt trappas upp.

Och idag fick jag veta att banken inte beviljar lånet, på grund av att jag fick två betalningsanmärkningar i fjol.
Det kanske är förståeligt att banken skyr kunder med prickar som pesten – men jag efterlyser lite flexibilitet. De två betalningsanmärkningarna handlar båda om räkningar som kommit på avvägar på grund av strul med eftersändningar av posten och annat, och beloppen de gällde var, i sammanhanget små – även om de blev större med diverse avgifter. (Jag har bloggat om båda fallen, det gäller Telia och ComHem. Beloppen totalt? Jag minns inte men jag gissar på något i intervallet 1 000–1 500:– sammanlagt, före inkassoavgifter.)

Mina befintliga lån till banken har jag skött minutiöst i minst tio år. De har aldrig klickat – och jag har amorterat mer än vad tjänstemännen där rått mig till.

När man bor utomlands – och ofta är på resande fot – som jag blir det dock tyvärr strul med postgången ibland (och dessvärre blir det, när man frilansar, ofta strul med mycket sent inkommande betalningar från vissa uppdragsgivare). Men i 99 fall av 100 kan man lösa detta med autogiro, vänner som hjälper en med posten etc.
Då är det synd att den där hundrade gången, då det blir mindre strul, fäller en – och att det i sin tur leder till att det ekonomiska problemet inte får sin lösning. Utan tvärtom förvärras.

Särskilt irriterad blev jag över att den handläggare som avslog min låneansökan enbart undertecknade med bankens namn, inte med sitt eget.

Till saken hör att det belopp jag ansökte om var så pass futtigt – i bolånesammanhang, ska tilläggas; det handlar om en ansenlig skatteskuld, av vilken jag dock betalat det allra mesta redan – att min vanliga bankkontakt inte tyckte jag behövde gå via honom utan hänvisade mig till den vanliga kundtjänsten.
Nu ska jag ringa och bråka med honom – och givetvis hota med att jag byter bank om hans kolleger inte skärper sig.

Ett råd till er alla därute: gör vad ni kan för att undvika betalningsanmärkningar! De är värre än tuggummi. Och tipsa gärna om banker som är ehum, mer flexibla. Jag har liksom ingen lust att ta något dyrt Blue Step-lån.

Som jag skrivit tidigare blir den effektiva årsräntan hög på räkningar som går till kronofogden – i ett av mina två fall räknade jag fram en på 362 300 354%.
Betydligt högre än 2 %, som mitt bostadslån är på. (Jag tänkte för övrigt göra mer research om inkassobolagens metoder och skriva om det för Aftonbladet eller Expressen i somras, men det blev tyvärr aldrig av.)

Förresten, jag vill inte rekommendera Blue Step, för jag har inte haft med dem att göra och känner inte till dem närmare. Formuleringar som "Genom att skriva ner hur mycket du tjänar och underteckna din ansökan intygar du till oss vad din inkomst är" ger mig förstås lite subprimelåne-vibbar à la USA.

Men jag vill rekommendera er att kolla runt på deras hemsida – se spalten "vi säger JA till fler" till vänster.
Där redogörs för en lång rad situationer som skiljer sig från bankernas typfall, och som kan vara intressant att kolla in. Särskilt för er som är medvetna om att ni hör till bankerns normfall med fast anställning och fast lön.
Jag har sedan jag var tonåring fått kämpa för att få hypotek och banker att godta studiemedel, egenföretagarinkomster och annat som intäkter i min privatekonomi – och det verkar vara en kamp som aldrig går över. Och betalningsanmärkningar hänger ju i regel kvar i tre år.

/Gunilla

P S Ni behöver inte skriva och berätta att jag inte har det lika *svårt* som den som lever på socialbidrag etc. Jag är mycket medveten om att jag isåfall inte hade haft vare sig god säkerhet eller förhandlingskraft gentemot banken (om jag nu har det?).
Jag är också medveten om att Blue Step knappast vänder sig till socialbidragstagare heller.
Och om ni ändå gör det så börjar jag kanske berätta hur människor runtom kring mig här i Harlem har det. Men då måste jag förstås ge mig ut på gatorna och trottoarerna först och ta reda på det – de sitter inte vid några datorer och berättar. ;-)