I DN kan ni läsa om hur tufft unga, välutbildade, arbetslösa medelklassamerikaner kan ha det just nu, i en intervju av Erik Ohlsson (text) och Chris Maluszinski (foto):
När Kate Stewart blev arbetslös försvann också hennes sjukvårdsförsäkring, som arbetsgivaren stått för. Arbetslösa kan ansöka om subventionerad privat sjukförsäkring, men en sådan lösning skulle ändå bli för dyr för Kate, som under arbetslöshetens första 170 dagar får 400 dollar i veckan i understöd. Därefter sänks ersättningen. Hyran för lägenheten i Centreville söder om Washington är 700 dollar i månaden.Det här känns igen litegranna från akademikerarbetslösheeten i Sverige 1992–93–94, eller hur?! Fast här är ju skyddsnäten lite glesare ändå. Och det där med varsel är ju bara finlir – många amerikaner blir uppsagda på studs, de blir tillsagda att lämna skrivbordet med omedelbar verkan (t ex Kate Stewart).
– En privat sjukförsäkring skulle kosta mig 400 dollar per månad. Det har jag inte råd med. Så nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk. Ett läkarbesök skulle omedelbart spräcka månadsbudgeten.
(– – –)
– Ja, jag är arg. Den amerikanska medelklassen har alltid blivit itutad att är man bara flitig och laglydig, då kommer det att gå bra för en. Jag och många andra unga har flyttat kors och tvärs över USA för jobb och utbildning, och vi skaffat oss skyhöga studieskulder. Ändå kan vi inte få jobb. Men de som skapade den här röran, de behöver inte oroa sig för sin privatekonomi eller sin framtid.
Arbetslösheten i USA är nu enligt DN drygt 8 procent, men det är tydligen räknat i underkant.
Apropå det så hade New York Times häromdagen ett reportage från Trollhättan. Inom kort kommer ett fotografi här.
/Gunilla
Tycker att situationen som beskrivs i DN:s artikel är ungefär den samma som här i Sverige. Är själv jurist samt civilekonom och arbetslös sedan ungefär ett år, då jag avslutade mina studier. Inte heller får jag någon a-kassa, eftersom studerandevillkoret avskaffats. Vad skall man göra åt situationen!?
ReplyDelete/Uppgiven