.JPG)
När Varuhuset hade premiär 1987 hade Olof Palme mördats och det kom att heta, på ett språk som kunde ha levererats direkt från vår schablonfabrik, att Sverige hade förlorat sin oskuld. Alldeles bortsett från Varuhuset var det möjligen början på en melodramatisering av journalistiken, på en fiktionalisering av offentligheten och det var garanterat fritt fram för varumärken och finansvalpar.Aha, ett partytrick! Det har jag missat. Isåfall måste jag börja berätta att jag staterade i en massa Varuhuset-avsnitt, på den tiden det begav sig. Jag visste inte att det var, med Johan Hiltons ord i samma tidning, en kultsåpa. "När jag spelade mot Lena Endre", typ, haha.
De haltar lite nu, finansvalparna, de har blivit gamla och fått grå nos, men trots kriserna, nu och på 1990-talet, har köpfesten egentligen aldrig slutat och vi har aldrig, aldrig mera långtråkigt. Och fortfarande är det mitt bästa partytrick, att berätta att jag var med och skrev Varuhuset.
För det mesta fick man vara kund, och gå omkring med galgar och kläder mellan diskar och provhyttar, eller möjligen stå och vänta på en hiss (som i verkligheten bara var en hissliknande dörrkuliss).
Vad jag minns hade jag endast en enda replik någonsin, nämligen "Ursäkta, har ni dam-rakapparater?" (och det var den typen av replik som inte var avsedd att höras, utan mest att fylla statisternas utfyllnadstillvaro med mål och mening).
Jag staterade för övrigt i massvis med olika TV-serier och filmer under de här åren – inte för att jag hyste skådespelardrömmar, tvärtom, utan för att det var ett så glamouröst avbrott mot den förhållandevis trista skolvardagen som gick att uppnå i mitt liv på den tiden.
Och för pengarnas skull, förstås. Jag har alltid gillat att tjäna pengar (korkat yrkesval nu, jag vet). Fast lägre timpenning är statistens är svår att tänka sig. Men att stå och frysa i flera timmar iförd 40-talskläder på gatan utanför Jarlateatern (1939) har sin charm, för att inte tala om vilken lycka det var att figurera i närheten av Måns Herngren & Co i en festlokal på Globen (Smash) en gång. Förresten innebär inspelningen av 1939 att jag fick uppleva krigsslutet på Kungsgatan – en
riktig masscen, med otroligt många statister och en budget på en miljon kronor. Och givetvis var det spännande att sitta och vänta i samma lokaler som diverse kända skådespelare. Även om väntan i alla filmsammanhang ibland kan bli sjukt lång.
En gång gjorde jag något ganska smart och fixade tio statistplatser, så att jag och nio kompisar från min gymnasieskola kunde göra ett förhållandevis lindrigt Operation Dagsverke. På Varuhuset.
/Gunilla
P S För fullständighetens skull, här är de produktioner jag minns att jag deltog i, sällan som mer än en prick: Varuhuset, Xerxes (läs episodguiden här, allt låter helt sjukt!), 1939, God afton, Herr Wallenberg, Smash, Rederiet (tror jag?) plus några produktioner som jag för mitt liv inte kan komma ihåg just nu.
Jo jag känner igen allt det där från mina intervjuer och annat från filmskådeplatser. En av dem jag minns är när Kay Pollak skulle skjuta en scen och han beordrade ut alla, för det var en så känslig scen, men jag såg ned i mitt reporterblock och låtsades som ingenting där jag satt på golvet och han lät mig vara kvar.
ReplyDeleteMen min avlidne far hade en bättre berättelse för han klampade in i en Ingmar Bergman-inspelning en gång med sin fotograf. Han har beskrivit det i sin Ingvar Irving Rudberg Flygande Reporter: Du sa Kirre, det här kan inte vara riktigt - det ser ut som ett riktigt sorgetår kommer dragandes där borta - är det verkligen en Ingmar Bergman-film som spelas in?
Vi fortsatte ytterligare en bit och stannade bakom ett träd. Ett tåg närmades sig med människor klädda i trasiga kläder och i svarta dok. Många var utrustade med piskor och kedjor som de - till vår häpnad - slog sig med och slog dem som gick framför dem. Kvidanden, verop och klaganden fyllde luften.
- Jag ser inga kameror vi sticker förbi och letar rätt på Ingmar, hojtade Kirre till mitt i all veklagan och började röra sig framåt och tänkte smita förbi tåget. Jag började också röra på mig då jag hörde en iskall röst som ropade:
- Vad ända in i ... stopp. Stoppa kamerorna...!
Jag tittade åt höger förbi trädet. Där borta på en stol satt den store Ingmar Bergman, medan två kameror var uppställda alldeles intill honom.
Kirre stannade som om han träffats av ett skott och vände sig sakta om. Så fick han syn på Ingmar. Sorgetåget hade också stannat och en viss förvirring spred sig i det, sedan en kedja smällt till en statist som tydligen inte var beredd på det. Det höll på att urarta till ett litet slagsmål bland alla de veklagande i tåget.
Kirre, som alltid fann sig, lyfte på sin eleganta lilla gröna hatt och sade den replik, som han antagligen inte skulle ha sagt:
- Nej, men se, är det inte regissör Bergman - vi kommer väl inte och stör?
För att inte tala om kidsen från några hyreshus i Solna som insåg att Bergman förberedde sig på att filma en äkta häxbränning för samma film bara sådär hundra meter från deras hus. "Pojkarna hängde över stängslet och frågade 'Farbror, när börjar avrättnmingen?' -Jag svarade: "Vi börjar filma klockan halv åtta ikväll". -Bra, sa de, då ska jag gå hem och be mamma om lov att stanna ute." ("Bergman om Bergman" - och en fantastisk bild på bålet finns i en nyutkommen fotobok om Brgman).
ReplyDeleteAnn Helena Rudberg:
ReplyDeleteHaha, vilken underbar historia!
Gunilla:
Vad roligt att fått vara med i 1939! Jag tycker mycket om denna film och filmens theme som Louise Hoffsten sjunger.