Ekomyter benas ut även hos Ekolådan

NEW YORK I inlägget Gröna huset igår berättade jag att jag – liksom en rad mat- och konsumentjournalister – skriver nyhetsartiklar för företaget Ekolådans nyhetsbrev Veckans eko.

Ekolådan och inte minst dess kunder samt allehanda ekomyter, samt det lyxtänkande som ligger inbakat i ekologiskt odlande, får sig idag en rejäl släng av sleven på Expressens ledarsida.
Visst ligger det mycket i vad Karin Olsson skriver, apropå Marit Paulsens bok Lurad av laxen.
Men ekomyterna, främst begreppet "food miles", fick kritik även i förra Veckans eko, 12/2009. Läs min text nedan (jag har tidigare även fått skriva för Veckans eko om exempelvis debatten om GMO-grödor och om dystopier/utopier i den globala livsmedelsförsörjningen).

Under rubriken "Corporate editorial publications (staff and customer magazines)" på undersajten Clients and Testimonials på min hemsida kan ni läsa om vilka andra kundtidningar och liknande jag skrivit för genom tiderna, till exempel Scanorama och Vin&Spritjournalen. Just nu är Ekolådan det enda av mina pågående engagemang i den kategorin. För tre år sedan debatterade jag, Redaktör'n, Lisa Förare Winbladh och några andra skillnaden mellan kundtidningar och andra medier, och enligt denna definition är mina Ekolådstexter troligen exempel på "skribenteri". Var och en av dem jag skrivit skulle innehållsmässigt kunna gå som TT-texter, t ex, men det är klart att de används av ett företag som vill stärka sitt varumärke.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Hur långa transporter för livsmedel påverkar klimatet är en het fråga för alla som bryr sig om mat och miljö. Bland annat hävdar en kanadensisk forskare att debatten är en täckmantel för protektionism, skriver Gunilla Kinn.
Äpplen från Chile, lammkotletter från Nya Zeeland, räkor från Thailand och bananer från Costa Rica – vår mat har ibland rest långväga från sina producenter. Begreppet “food miles” har myntats för att beskriva den negativa miljöpåverkan som transporter, särskilt med flyg, har vad gäller koldioxidutsläpp.
Närodlat och nyskördat är tidens melodi. Extrema “locavores” – som de kallas i USA – äter enbart mat från producenter inom en viss radie från hemmet. Som Bill McKibben, som en tid bara handlade från lokala bönder, mejerier och bryggerier i Vermont – vilket han beskrivit i Veckans Eko (21/2007) och boken Deep Economy. Godare mat och att bidra till en levande landsbygd, var familjen McKibbens erfarenheter.
– Privilegierade författare med gott om tid kan ju åka runt på vischan. Men för de flesta är det inte realistiskt, säger den kanadensiske geografen Pierre Desrochers, som i fjol skrev den frihandelsvänliga rapporten “Yes, We Have No Bananas: A Critique of the ‘Food Miles’ Perspective”, med myndighetssiffror som visar hur mycket energi som går åt för att producera mat.
– Genom att fokusera på problemen med långväga transporter missar “lokalätarna” helhetsbilden. Bryr man sig om minskade utsläpp är det mycket viktigare hur varorna producerats än hur långt de färdats. Och det ger betydligt högre utsläpp att odla tomater i växthus än att frakta dem från ett land med gynnsammare klimat, eller att lagra äpplen i flera månader.
När Pierre Desrochers var på konferens i Västerås var all mat som bjöds närodlad.
– Jag blev rätt trött på potatis, rödbetor och morötter, skojar han.
– Jag och min japanska fru bor i mångkulturella Toronto. Vi gillar att kunna köpa mat från hela världen. Det finns skäl till att länder med komparativa fördelar handlar med varandra.
Desrochers poäng är att “food miles”-diskussionen är missriktad, eftersom godsfrakter trots allt är relativt energieffektiva och bara svarar för en liten andel av livsmedelsrelaterade utsläpp. Att odla rosor i holländska växthus tar sex gånger mer energi än att göra det under solen i Kenya, till exempel. Lokala inköpsresor med bil, som mellan gårdsbutiker på landet, är en annan miljöbov.
– Livsmedelsdebatten borde handla mer om fattigdomsbekämpning – import av frukt och grönsaker från utvecklingsländer och minskade jordbrukssubventioner i rika länder, säger han.
– Även om få är inbitna “locavores” räknas det som politiskt korrekt att handla lokalodlat. Även om avsikten är god blir det en slags protektionism, att värna om det egna samhällets producenter utan att se till vinsterna med att handla.
I Sverige har diskuterats om transportkostnader ska inkluderas i en Krav-märkning för klimatsmart matproduktion. Nyligen beslutades dock att någon separat märkning inte bör ske, utan att miljö och klimat ska bakas in i Krav-kriterierna.
Gunilla Kinn

Läs mer:
• “Yes We Have No Bananas: A Critique of the 'Food Miles' Perspective”
• http://en.wikipedia.org/wiki/Food_miles
• http://www.krav.se/sv/Klimat