27 March 2009

Ekomyter benas ut även hos Ekolådan

NEW YORK I inlägget Gröna huset igår berättade jag att jag – liksom en rad mat- och konsumentjournalister – skriver nyhetsartiklar för företaget Ekolådans nyhetsbrev Veckans eko.

Ekolådan och inte minst dess kunder samt allehanda ekomyter, samt det lyxtänkande som ligger inbakat i ekologiskt odlande, får sig idag en rejäl släng av sleven på Expressens ledarsida.
Visst ligger det mycket i vad Karin Olsson skriver, apropå Marit Paulsens bok Lurad av laxen.
Men ekomyterna, främst begreppet "food miles", fick kritik även i förra Veckans eko, 12/2009. Läs min text nedan (jag har tidigare även fått skriva för Veckans eko om exempelvis debatten om GMO-grödor och om dystopier/utopier i den globala livsmedelsförsörjningen).

Under rubriken "Corporate editorial publications (staff and customer magazines)" på undersajten Clients and Testimonials på min hemsida kan ni läsa om vilka andra kundtidningar och liknande jag skrivit för genom tiderna, till exempel Scanorama och Vin&Spritjournalen. Just nu är Ekolådan det enda av mina pågående engagemang i den kategorin. För tre år sedan debatterade jag, Redaktör'n, Lisa Förare Winbladh och några andra skillnaden mellan kundtidningar och andra medier, och enligt denna definition är mina Ekolådstexter troligen exempel på "skribenteri". Var och en av dem jag skrivit skulle innehållsmässigt kunna gå som TT-texter, t ex, men det är klart att de används av ett företag som vill stärka sitt varumärke.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Hur långa transporter för livsmedel påverkar klimatet är en het fråga för alla som bryr sig om mat och miljö. Bland annat hävdar en kanadensisk forskare att debatten är en täckmantel för protektionism, skriver Gunilla Kinn.
Äpplen från Chile, lammkotletter från Nya Zeeland, räkor från Thailand och bananer från Costa Rica – vår mat har ibland rest långväga från sina producenter. Begreppet “food miles” har myntats för att beskriva den negativa miljöpåverkan som transporter, särskilt med flyg, har vad gäller koldioxidutsläpp.
Närodlat och nyskördat är tidens melodi. Extrema “locavores” – som de kallas i USA – äter enbart mat från producenter inom en viss radie från hemmet. Som Bill McKibben, som en tid bara handlade från lokala bönder, mejerier och bryggerier i Vermont – vilket han beskrivit i Veckans Eko (21/2007) och boken Deep Economy. Godare mat och att bidra till en levande landsbygd, var familjen McKibbens erfarenheter.
– Privilegierade författare med gott om tid kan ju åka runt på vischan. Men för de flesta är det inte realistiskt, säger den kanadensiske geografen Pierre Desrochers, som i fjol skrev den frihandelsvänliga rapporten “Yes, We Have No Bananas: A Critique of the ‘Food Miles’ Perspective”, med myndighetssiffror som visar hur mycket energi som går åt för att producera mat.
– Genom att fokusera på problemen med långväga transporter missar “lokalätarna” helhetsbilden. Bryr man sig om minskade utsläpp är det mycket viktigare hur varorna producerats än hur långt de färdats. Och det ger betydligt högre utsläpp att odla tomater i växthus än att frakta dem från ett land med gynnsammare klimat, eller att lagra äpplen i flera månader.
När Pierre Desrochers var på konferens i Västerås var all mat som bjöds närodlad.
– Jag blev rätt trött på potatis, rödbetor och morötter, skojar han.
– Jag och min japanska fru bor i mångkulturella Toronto. Vi gillar att kunna köpa mat från hela världen. Det finns skäl till att länder med komparativa fördelar handlar med varandra.
Desrochers poäng är att “food miles”-diskussionen är missriktad, eftersom godsfrakter trots allt är relativt energieffektiva och bara svarar för en liten andel av livsmedelsrelaterade utsläpp. Att odla rosor i holländska växthus tar sex gånger mer energi än att göra det under solen i Kenya, till exempel. Lokala inköpsresor med bil, som mellan gårdsbutiker på landet, är en annan miljöbov.
– Livsmedelsdebatten borde handla mer om fattigdomsbekämpning – import av frukt och grönsaker från utvecklingsländer och minskade jordbrukssubventioner i rika länder, säger han.
– Även om få är inbitna “locavores” räknas det som politiskt korrekt att handla lokalodlat. Även om avsikten är god blir det en slags protektionism, att värna om det egna samhällets producenter utan att se till vinsterna med att handla.
I Sverige har diskuterats om transportkostnader ska inkluderas i en Krav-märkning för klimatsmart matproduktion. Nyligen beslutades dock att någon separat märkning inte bör ske, utan att miljö och klimat ska bakas in i Krav-kriterierna.
Gunilla Kinn

Läs mer:
“Yes We Have No Bananas: A Critique of the 'Food Miles' Perspective”
• http://en.wikipedia.org/wiki/Food_miles
• http://www.krav.se/sv/Klimat

8 comments:

  1. Hej Gunilla,

    Det enda som bör få räknas är "the bottom line" d.v.s att minimera den totala kostnaden i hela kedjan. Sedan kan jag inte låta bli att bli upprörd över t.ex bröd som produceras i några fabriker i landet och åker långväga till konsumenten.
    Svår fråga som inte kommer att lösas snabbt.

    ReplyDelete
  2. Nu har det blivit en debatt på Newsmill om detta, flera olika debattartiklar. Själv är jag oerhört intresserad av ämnet - men har för tillfället inte tid att sätta mig in i alla argument. Det är nu jag skulle vilja se en journalist jag litar på koka ner alla argument i någon slags syntes. Det är duktiga journalisters jobb ur min textkonsumentsvinkel.
    JAg skulle vilja ha en sammanställning av pro och contra, och konsekvenser av det ena eller andra.

    Idag vet jag inte var jag kan få detta. Det finns inte längre någon kanal jag litar på, visst är det tragiskt.

    ReplyDelete
  3. Japp, har sett några av Newsmill-texterna. Orkar inte länka.
    Nog kommer detta att ge syntetiserande artiklar, det är jag säker på! Kolla i SvD:s nya avdelning för mat/hälsa/kliMAT, där borde du få det du söker.
    Och Lisa Förare Winbladh, förstås – i Sydsvenskan och på Taffel: http://matalskaren.taffel.se.
    Sedan finns Ann-Helene Meyer von Bremen, som skriver i Gourmet och olika facktidningar.

    ReplyDelete
  4. Läser ALLTID Lisa Förare Winbladh och AnnHelene Meyer von Bremen, sedan många år. De har inte skrivit än i just denna diskussion.

    SvDs klimatavdelning tycker jag tyvärr är skriven för grundskoleelever, tilltalet är hopplöst.

    Sydsvenskan och DN har jag större förhoppningar om.
    OCh dig. (Känn inget tryck, men... :-D )

    ReplyDelete
  5. I DN kanske det dyker upp något av Karin Bojs? Och/eller Jens Linder (som också skriver för Veckans Eko, dock mer råvaru- och receptinriktat än jag).

    ReplyDelete
  6. Det är just mat ur ett naturvetenskapligt, politiskt eller samhällsinriktat perspektiv jag är intresserad av, och att få konklusioner ur den spretande debatten.

    Ja, ja, slutsatser kanske man ska dra själv, hävdar många. Men mitt yrkesområde är ett helt annat, det här är mitt fritidsintresse. Med småbarn och krävande yrke hinner man inte med allt. Måste man då stå utanför debatten för att man (tillfälligt) inte har resurserna? Mitt svar är alltså "Nej", därför borde det finnas kvalificerade skribenter som sammanfattar - med länkar eller källhänvisningar om läsaren behöver mer.

    Om man är intresserad av förbränningsmotorer eller historia är det faktiskt enklare att hitta populärdebatt på bra nivå ....

    ReplyDelete
  7. Förresten: I länken till Lisa Förare Winbladh kan man läsa att hennes bekanta inte särskiljer på fristående journalister och skribenter som skriver av kommersiella syften, hennes bekanta ser ingen skillnad.

    För mig är det precis tvärtom i den meningen att jag aldrig tror på något som inte har en källhänvisning till ett etablerat forskninginstitut, skrivet i en i sammanhanget oberoende skrift. Därför skummar jag bara Ekolådans skrift, den är ju partisk. Att du har skrivit där har jag missat helt - av fördomar!
    Just nu har vi Årstiderna, men när vi har Ekolådan igan ska jag läsa bättre.

    ReplyDelete
  8. Det är klart att medierna ska sammanfatta livsmedelsdebatten ur dessa perspektiv – gör de verkligen inte det?

    Visst är det trist när journalister och kommersiella skribenter blandas i en enda gegga. Men Lisa F W har gjort en hel del (på sin egen blogg och andras) för att klargöra skillnaden, tycker jag.

    På Veckans Eko/Ekolådan skriver en hel radda journalister/skribenter/matfolk av olika slag som redaktören värvat från magasinet Gourmet, där hon själv tidigare jobbade! Som jag, Ann-Helene, Jens Linder och vilka det nu är mer.
    Se www.ekoladan.se, klicka på "Veckans Eko" – där ligger alla nyhetsbrev. Varje skribent presenteras i texten.

    För mig har det varit ett välkommet forum, för jag hade tidigare ingen avnämare för alla sådana här uppslag som dök upp en masse plötsligt (utom enstaka gånger i andra publikationer). Inte minst i USA (men jag har skrivit Veckans Eko-nyhetstexter även från Japan, Mexiko, Indien och Sverige också).

    ReplyDelete