12 March 2009

Medievärlden, debattinlägg

Debattartikel för tidningen Medievärlden, 3/2009

Trots att få scoop fått sådant genomslag som frilansjournalisten Monica Antonssons “Mia; Sanningen om Gömda” har många missat vad boken går ut på.
Antonssons avslöjande – att den “Mia” som i en rad böcker berättat sin tragiska historia byggt den på manipulativa överdrifter – har sin sprängkraft i att Gömda (1995/2000) och Asyl (2004) finns bland Sveriges mest sålda verk. De har marknadsförts som “sanna” – inte bara på omslag, utan även genom recensioner, tidningstexter, radio- och TV-framträdanden.

Men vad Antonsson visat är inte bara det falska i att Mia framställt sig som så jagad av sin ex-fästman att hon, 22 år efter att han satt en månad i fängelse för misshandel, inte kan besöka Sverige – utan att många individer farit illa av hennes framfart.
Hit hör Mias egen son, hans pappa och styvmor, som fått ta följderna av allt drama. Hit hör Osama Awad – maktlös mot att beskrivas som den livsfarlige våldtäktsmannen med de svarta ögonen; i 20 år berövad all kontakt med deras gemensamma dotter. Och hit hör Elisabeth Hermon, som fick sitt skyddshem för hotade familjer, sin ekonomi och sin hälsa krossade – genom de genomfalska uthängningarna i Expressen 1992, som Liza Marklund än idag i många sammanhang för fram som korrekta.

För alla dem är det ointressant att Piratförlaget sagt att det borde stått “baserat på en sann historia”. För dem är Gömda och Asyl baserade på falska historier.

Men medan böckerna fortsätter krängas fastnar medierna i metadiskussioner om litterär sanningshalt, eller i att skildra “ett bråk” mellan Antonsson och Marklund. Det är slapp journalistik!
Monica Antonsson har vädjat till redaktioner med resurser att gräva vidare. Få – Annika Widebeck på TV4, Medierna i P1 och frilansjournalisten Tonchi Percan – har tagit vara på erbjudandet.
Som när Percan (Newsmill 23/2) tog fram dokument från Regeringsrätten som visade att Liza Marklund funnits med som stödperson i Mias socialbidragstvister, och således är väl medveten om att målen inte handlade om att hon måste fly landet. Marklund skrev i Asyl om hur hon bekostar Mias familjs flykt till Chile, när de sociala myndigheterna hotar omhänderta de isolerade barnen, och tycks ha varit medskapare i historien. Inte minst när hon som Expressenreporter satt med på socialtjänstmötena och dikterade ändringar i protokollen.
Ändå kommer hon nu undan med att påstå att hon bara skrivit en roman, att det hör till dramaturgin att hon som är så framgångsrik ska “tas ner” och att Antonssons bok är “en partsinlaga” (trots att den bygger på källgranskning och ett 40-tal intervjuer).
Varför tar inte fler reportrar vara på att källskyddet upphävts och ber Liza Marklund förklara hur hon upprätthållit Mias livslögn?

En annan pseudodebatt är den bloggofobiska. Piratförlagets PR-konsult Niclas Lövkvist skrev den 13 januari på Newsmill att “bloggdrev” fått styra agendan för Gömda-bevakningen, och det är en tankefigur som tagits upp av fler. Inte bara Jan Guillou – med affärsintresse i att kväsa kritiken – utan även publicister på Journalisten, Dagens Media och Vi har varnat för att ge efter för amatörskribenter på nätet.
Gömda-storyn är förvisso full av publicistiska landminor. Det är förståeligt om medierna inte vill hänga ut en person med Mias kaotiska liv – även om hon haft makt över såväl personer i sin närhet som över debatten om myndigheters agerande och bilden av orientaliska män.
Men att varna för nätskribenter som engagerat sig i detta leder fel. Många av dem kan alla komplicerade turer på sina tio fingrar, till skillnad från många av de reportrar som skrivit i ämnet. Vad de kritiserar är ofta att journalisterna inte gjort sitt jobb genom att gå vidare på Monica Antonssons scoop, eller att redaktionerna köpt Piratförlagets PR-budskap.
“Är det OK att journalister i maktposition ljuger?”, “Varför diskuteras inte mediernas trovärdighetsproblem mer apropå Gömda?” och “Varför skriver inte tidningarna om alla de barn som drabbats?” är bra och svåra frågor jag fått av bekymrade bloggkommentatorer. Inte heller förstår de varför TV-intervjuerna mest handlat om hur Liza Marklund känner sig.
Bloggarna kräver helt enkelt att redaktionerna ska bedriva publicistik. Att de ännu har den tilltron bör vi vara tacksamma för.
Gunilla Kinn
Frilansjournalist

P S Eventuellt har tidningen publicerat en kortare version av denna text. Jag har ännu ej sett den i tryck.
OBS! Jag har ändrat ett par ordval i texten ovan, för att förtydliga.

20 comments:

  1. Väl skrivet. Applåd.

    ReplyDelete
  2. Mycket bra skrivet!

    ReplyDelete
  3. Muy buen escrito Gunilla, felicitaciones por otro clavo en el ataúd!

    ReplyDelete
  4. Bra skrivet!

    ReplyDelete
  5. Gunilla!

    Mycket väl skrivet! Du har fångat essensen i debatten på ett bra sätt!

    ReplyDelete
  6. En riktig "eye-opener" för sådana som inte orkat sätta sig in i affären! Hoppas nu att texten får den spridning och den läsekrets som den förtjänar. "Bloggofobi", haha - ännu ett härligt nyord som denna historia gett upphov till. jag har åtminstone inte sett det användas innan. Ha en bra och produktiv USA-vistelse! Från en som länge följt din intressanta och viktiga blogg.

    ReplyDelete
  7. Du sammanfattar knivskarpt och ändå mjukt, Gunilla:-) Vilket språk! Hoppas ämnet drivs vidare, till ett värdigt avslut. Av någon.

    Böckerna kan inte fortsätta pumpas ut, med samma undertexter, sajten kan inte fortsätta sprida lögnerna... men det händer ju..., vem kan få detta att stoppa?

    ReplyDelete
  8. Alexis sa:
    Bra, Gunilla! Avslöjande, med sting!

    ReplyDelete
  9. Intressanta pedagogiska spänningar som du bygger upp i texten, Gunilla. Den oinvigde borde genast förstå av denna text att allt inte står rätt till.

    Det som jag ställer mig lite skeptisk till är emellertid följande.

    Många talar om upprättelse för de drabbade Mias barn. Men är allmänheten med traditionell media och bloggossfären i spetsen verkligen den som för barnens räkning tvinga fram en upprättelse. Åsamkar man inte de nu vuxna barnen än mer lidande genom att förgöra deras omdömeslösa moder?

    Att ta Osama i försvar är också något märkligt med tanke på att han är en dömd kvinnomisshandlare, ehuru han har sonat sitt brott rent juridiskt. Men Osamas misshandel av Mia kan från början inte försvaras och den fick konsekvenser som idag är oåterkalleliga.

    Män som slår kvinnor borde inte få skaffa barn med kvinnor; män som slår kvinnor borde på sin höjd få ägna sig åt ensam-erotik. :-) Notera att vi i Sverige till trots har kvar de gamla lagarna om kastrering och tvångssterilisering, om än i mer restriktiva varianter.

    Osama synes ha kommit billigt undan.

    Munchausen syndrome by proxy, vilket jag sett en del spekulera i, borde också diskvalificera en förälder från förmynderskapet över sitt eller sina barn.

    ReplyDelete
  10. Tack, alla!

    Tristan Hugo,

    Jag håller med dig om att situationen måste vara oerhört jobbig för alla dessa barn (totalt åtta stycken drabbade, enligt mitt sätt att räkna, jag har bara träffat två av dem – Micke H och Elisabeth H:s dotter).
    Visst borde familjerna lämnas i fred för att hela. Det som gör alltsammans så komplicerat (och vilket jag skriver lite om i min nästa text om detta) är att Gömda handlar om privata relationer som blivit superpublika. Men hur ska man reagera när Mia fortsätter hävda att hennes story är sann, och när LizaM&Co helt ignorerar att deras böcker alls haft några offer?!

    Jag håller – förstås – inte alls med dig om din syn på Osama. Jag har inte träffat honom, ska tilläggas. Men vi lever i en rättsstat, och det innebär att man sonar sina brott – i detta fall handlar det om en månad, för 22 år sedan. Jag har stött på _journalister_ som på fullt allvar står för "en gång kvinnomisshandlare, alltid kvinnomisshandlare", och jag måste säga att den rätts- och människosynen, och att den finns hos mina kolleger, gör mig skrämd på allvar.
    Dessutom: varken du eller jag vet exakt vad som hände mellan O&M i slutet på 80-talet. Av det jag hört – om vad som hände, och om fysiska och verbala företräden – är knappast O ensam skurk i sammanhanget.
    Dina fruktansvärda resonemang ovan om sterilisering, gäller de även kvinnor som slår män?

    ReplyDelete
  11. "En månad i fängelse", ska det vara ovan.

    ReplyDelete
  12. Kjell G. Alexis A. sa:
    Gunilla, bry dig inte om Twistan Hugo. Han ingår i de Piratenstyrkor som nu försöker ett nytt, planerat flankangrepp - dvs beskyllningar om att Marklundkritikerna håller på att "förgöra" Mia. Det går väl ingen nöd på Mia, jämfört med vad Osama och Hermon har fått utstå och fortfarande får utstå så länge Gömda och Asyl säljs? Och så snart Liza M och Piratförlaget fullgör det som krävs för ett värdigt avslut så är det också slut på affären. Det är här huvudfrågan ligger - inte i att falskeligen påstå att Mia och också Liza skulle vara "offer", vilket bara är desperat trams!

    ReplyDelete
  13. Alexis,

    Jag förstår vad du menar, men Tristan Hugo skriver ju faktiskt inte om att "förgöra Mia" i första hand, utan om att det inte kan vara kul för hennes (vuxna) barn om så sker? Och det tycker jag _är_ komplicerat, även om jag inte dragit slutsatsen att det är dags att sluta uppmärksamma GömdaGate ännu.
    Det är ju _delvis_ ett komplicerat familjedrama som utspelar sig, och beröringsskräck inför det är nog en stor anledning till att så många tidningar dragit sig för att uppmärksamma barnen. Eller så har de ingen koll på det...

    ReplyDelete
  14. Kjell G Alaxis A sa:
    Gunilla, det är väl inte att "förgöra" Mia om man kräver att hon tillsammans med Liza ber Hermon och Osama om förlåtelse, erbjuder dem ett skadestånd och att Piratförlaget drar in Gömda och Asyl i den utformning de har nu. Det är denna enkla grundsten i ett värdigt avslut som Liza-ligan vill trolla bort och bekämpar, tyvärr to the bitter end. Ansvaret för det som kan orsaka Mia och andra obehag vilar tyngst på Liza Marklund, ingen annanstans!

    ReplyDelete
  15. Gunilla, lägg märke till att jag står på socialtjänstens sida i förhållande till "puckade" (obs, litotes) föräldrar.

    ReplyDelete
  16. "G Alaxis" (för att delvis citera dig)

    Är du inte lite väl gammal för att syssla med konspirationsteorier?

    Jag tycker för övrigt att Gunilla egentligen har rätt att så länge Marklund hävdar sin sanning offentligt så borde de som vet motsatsen få hävda falskheten i Gömda offentligt.

    Liksom Gunilla inser jag dock det problematiska i detta, eftersom den offentliga pajkastningen drabbar oskyldiga, som kanske helst vill vara anonyma och privata i förhållande till allmänheten.

    Inte desto mindre har vissa av de drabbade själva gått ut offentligt eller försökt göra det med blandade resultat, vilket kanske ger allmänheten "carte blanche" att framhäva "Gömda - byggd på falska berättelser."

    ReplyDelete
  17. Gunilla

    Sexuellt våld kan man med fördel förhindra förmedelst ovan åberopade lagar. Gammal vanlig "hederlig" misshandel borde man förstås inte kastrera/tvångssterilisera folk för; det vore att gå för långt. Jag ser att jag skrev lite väl vidlyftigt ovan.

    ReplyDelete
  18. Kjell G Alexis A sa:
    Tristan; jag felstavade ditt nick medvetet tidigare därför gjorde jag samma sak med mitt. Beträffande böckers "lika rätt" att "hävda" blir det ingen byteshandel mellan Monicas bok och Lizas Gömda. Glöm det. Lizas Gömda och Asyl har för många kränkande lögner för att ha rätt att fortfarande ges ut. Monicas bok är vederhäftig och skall fortsätta ges ut. Ditt försök att sammanlikna dem är ett nytt försåtligt trick bara.

    ReplyDelete
  19. Gunilla vad bra det du har skrivit, Jag håller med dig. Alltså piratförlaget måste försvara Gömda-skandalen in i det längsta, Men vi bloggvärden skall ha rätt.N.K

    ReplyDelete
  20. Jag tycker att Piratförlageet skall be om en ursäkt till Levi, lena Larsen, Osama och Elisabet Hermon alla dessa människor som har blivit berörda av böckerna och förtal. N.K

    ReplyDelete