.JPG)
Jag har inte precis haft med Mattsson att göra, men en gång reagerade jag genom ett mail på att nättidningen brukade publicera mina TT-reportage – utan att skriva om dem det minsta, men med egen byline ("expressen.se") istället för mitt namn. Och då fick jag omedelbart svar, med en någorlunda rimlig förklaring (att deras publiceringsverktyg automatiskt gör så, ifall de t ex petar i rubriken – även om texten i övrigt inte rörs).
Vad jag förstått har Thomas Mattsson namn om sig att svara på kritik snabbt och i alla sammanhang. Det är bra.
Hans manifest om att Expressen ska vara transparent och rannsakande ska jag återkomma till, genom att uttrycka ett önskemål – direkt till honom eller genom ett öppet brev här på bloggen. Vi får se. Men just nu skulle jag vilja visa en fin berättelse som Thomas Mattsson nyligen skrev på sin blogg:
När nyhetschefen Håkan Wikström hämtat Esyas Isak från Stockholms Central kom han på tisdagen till en Expressen-redaktion som slet frenetiskt med bevakningen av Daniel och Victoria. (– – –) Och där stod Esayas Isak. Jag hade kallat till "webbmöte" för alla journalister, men det fick vi skjuta lite på. Tanken slog mig en och två gånger att det här nog inte var den mest lämpade dagen att lämna nyhetsdeskarna för att sitta i ett mötesrum./Gunilla
Men ändå: kanske är det just så vi och andra medier har resonerat hela tiden? Ofta har det funnits något viktigare än Dawit Isak, och därför har det blivit pliktrapportering och öppna brev till UD — snarare än en engagerad återkommande journalistik.
Plötsligt kändes det som rätt dag. Så mitt i stressen mellan konselj och presskonferens bad jag alla gå till "Kyssen". Jag berättade att också Expressens journalister ibland utsätts för allvarliga hot och att det finns kollegor på Expressen som har betalat det yttersta priset – de har dött i tjänsten. Plötsligt kändes Dawit Isaak mer närvarande, och Esayas Isaak berättade om sin bror.
No comments:
Post a Comment