Frilansjournalisten Kerstin Hallert berättar om sin väninna Inger Bjurström, som kom till Paris 1948:
Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Somligt ändrar sig aldrig. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm hur man än bor. Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.Ja, det borde den! Jag häpnade till och med när jag fick veta av en kollega – som i många år rapporterat från Sovjetunionen/Ryssland – att somliga svenska journalister i flera år varit korrespondenter stationerade i Moskva, utan att kunna särskilt mycket ryska.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls utan långt utanför stan. Kunde han nån franska då, undrar jag. Jo, säger Inger, det kunde han.
Annars råkar jag veta att det inte var ovanligt att svenska journalister i Paris
inte kunde franska. De löste det med att bekanta sig med fransktalande svenska flickor som läste tidningarna åt dem, svarade i telefon, ordnade intervjuer och allt möjligt annat för en spottstyver. Storyn borde berättas nån gång.
Trodde i min oskuld att hyfsad franska respektive ryska var krav för korrejobb i just dessa länder, fast så var det tydligen inte.
(Jag har däremot inte förväntat att någon skulle kunna tala thai för att vara stationerad i Bangkok, eller xhosa och afrikaans för att jobba från Johannesburg.)
Det har möjligen gått alldeles utmärkt för dessa Pariskorrar ändå, vi får vänta på att Hallert berättar storyn nå'n gång.
/Gunilla
Just Kerstin Hallert känns inte som nån direkt klockren källa för det här - hon har väl en biff med stora delar av den svenska journalistkår som hon uppfattar som korkad mediavänster? Påminner mig hur hon en gång på tidigt 90-tal liknade panelen i nåt SVT-program (eller var det public service-tv rakt av?) vid Ceuaescus Securitate-polis! Så hon har väl en agenda i fråga om att göra ner svenska journalister överlag. Däremot finns det pariskorrar som skrivit samma artiklar gång på gång, Richard Guston t ex som verkligen kunde staden skrev regelbundet i Sydan om "les grands écoles" - HEC, ENA, Polytechnique m fl - och deras roll som karriärmaskiner: ett mycket osvenskt system, och förklarade det för tidningens läsare. Tyckte kanske att det behövdes, men efter några år kände man ju igen alltihop.
ReplyDelete