Pariskorrar – inte i Paris, eller utan franska

NEW YORK Jag har vimsat runt i Williamsburg hela eftermiddagen och kvällen och är tämligen mör. Men lite Parisoromantik i kombination med mediekritik kan jag orka med, innan jag slocknar.
Frilansjournalisten Kerstin Hallert berättar om sin väninna Inger Bjurström, som kom till Paris 1948:

Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Somligt ändrar sig aldrig. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm hur man än bor. Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls utan långt utanför stan. Kunde han nån franska då, undrar jag. Jo, säger Inger, det kunde han.

Annars råkar jag veta att det inte var ovanligt att svenska journalister i Paris
inte kunde franska. De löste det med att bekanta sig med fransktalande svenska flickor som läste tidningarna åt dem, svarade i telefon, ordnade intervjuer och allt möjligt annat för en spottstyver. Storyn borde berättas nån gång.

Ja, det borde den! Jag häpnade till och med när jag fick veta av en kollega – som i många år rapporterat från Sovjetunionen/Ryssland – att somliga svenska journalister i flera år varit korrespondenter stationerade i Moskva, utan att kunna särskilt mycket ryska.
Trodde i min oskuld att hyfsad franska respektive ryska var krav för korrejobb i just dessa länder, fast så var det tydligen inte.
(Jag har däremot inte förväntat att någon skulle kunna tala thai för att vara stationerad i Bangkok, eller xhosa och afrikaans för att jobba från Johannesburg.)
Det har möjligen gått alldeles utmärkt för dessa Pariskorrar ändå, vi får vänta på att Hallert berättar storyn nå'n gång.

/Gunilla