Ännu mer om brott och straff

NEW YORK Här är två intressanta bloggposter om mediebevakningen av Annika Östberg Deasy och synen på kvinnliga brottslingar, apropå TV4 Kvällsöppets diskussion igår:

Vit medelålders man – Jämställdhetstankar om Annikafallet – med intressant historik om brittiska bödlar:

Dom som deltog i utbildningen i teamet som genomförde själva hängningarna blev närmast chockade av tanken att dom även kanske skulle måsta hänga kvinnor i sitt yrke.
När kvinnor dömdes till döden så sa domaren ofta att det var med sorg i hjärtat som han var tvungen att göra det och bödlarna utförde med darriga händer sitt jobb och med ett stort beklagande sin plikt. Dom ville inte, men dom måste. När det gällde män... då gjorde alla bara sitt jobb.
Intressant är också att dom kvinnor som inte var så kvinnliga, typ öppet lesbiska eller äldre eller "fula", ja, när dom dömdes till döden och hängdes så skrev inte tidningarna så mycket om dom. Men var dom unga och snygga så blev media som flugor kring rättegången och så småningom hängningen.

Johan Ingerö: "Grünewald: Östberg är fantastisk":

Vanligt folk lever med rädslan för att de, deras vänner, barn eller andra närstående ska drabbas av grova brott. Samtidigt har även fängelsecheferna mage att skuldbelägga dem, anklaga dem för att hysa barbarisk hämndlystnad och för att inte se brottslingarnas behov.

Missa dock inte den alltid kloke kommentatorn Leffe i det inlägget. Ett utdrag:

Brottsofferperspektivet är viktigt, men det måste också användas med moderation och förnuft. Och det är inte det enda relevanta perspektivet.
Tvärtom är det ju så att det som skiljer civiliserade rättssamhällen från andra är att man inte ger brottsoffer (och deras känslomässiga engagemang) ett avgörande inflytande över rättsskipningen, utan istället försöker lägga lagar och rationell analys till grund för de beslut som fattas.

/Gunilla