.JPG)
NEW YORK Jag har just provat på en ny genre, nämligen pressmeddelandets.
Nyheten vet ni redan. Jag berättar nämligen om Olle Stenholm-stipendiet (som min pappa klagade på att ingen tidning skrivit om – så då kom jag på att jag kunde berätta om det för redaktionerna). Av diverse tekniska skäl har det dragit ut på tiden.
/Gunilla
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Tusen Grattis! Du är verkligen värd detta!
ReplyDeleteFlera tusen gånger grattis!
ReplyDeleteLeroy
JÄTTEGRATTIS! IGEN!
ReplyDeleteKram
Monica
Väldigt mycket grattis! Och väldigt många pratminus att välja bland :)
ReplyDeleteMen dessa kändes äkta.
Pressmeddelanden är en oomskriven litteraturart. Kanske borde någon skriva en antologi i flera band.
Själv hade jag oändligt svårt att peta in pratminus i mina. Med min icke-journalistiska forskningsbakgrund kändes det krystat när jag inte egentligen hört någon säga så.
Stort grattis till dej Gunilla! Du har verkligen gjort dej förtjänt till denna fina utmärkelse. Sluta ALDRIG att skriva! Vi läser!!
ReplyDeleteTack alla! Smart tricks att berätta om detta två gånger här på bloggen, eller hur?!
ReplyDeleteJonas F,
Jag vet, många pratminus blev det... Håller helt med dig om att pressmeddelanden utgör en genre värd någon form av studium; själv skulle jag dock inte gärna vara redaktör för en sådan antologi! Det intressanta är nog också hur de förvaltas.
Tycker det kändes genuint bisarrt att skriva "...säger Gunilla Kinn", som om jag hade blivit intervjuad av informationschefen på mitt bolag (vilket jag väl i och för sig blev, även om intervjun skedde genom introspektion och inre monolog).
Kan erkänna att pressmeddelandet delvis är tänkt som ett experiment kring just detta. Jag vill se hur det används av mottagande journalister -- om alls, och isåfall hur. Man önskar ju att de ska ta citaten, till exempel, som inspiration till egna intervjuer.
Fast mest av allt skickade jag ut detta för att lugna min pappa (och i hopp om att Jan Guillou ska läsa ;-)).