.JPG)
NEW YORK Kvällens arbetsplats är: min soffa. Jag har ännu inte kommit så långt i Lena Katarina Swanbergs Sorgfågel, men det lilla jag läst hittills är mycket bra.
Anledningen till att jag läser boken – tack, A, som lånat ut den åt mig! – är en kommande text.
Till redaktören som beställt den skrev jag idag:
"Det knepigaste tycker jag blir att hitta balansen mellan att utmåla Annika som offer och förövare. Det har ju varit en ganska rejäl backlash på sistone, med kommentarer från Leif G W P och alla möjliga på nätet som säger sig ha läst domarna och tycker att hon utmålas som ett helgon i medierna."Lena Katarina Swanberg beskriver inte ett helgon, tvärtom. Men en människa.
För övrigt har jag idag varit på Fika och Molyvos samt blivit inbjuden till en vigselceremoni i New York (nästa vecka) där jag blir a potential one-woman Swedish posse.
Faktum är att jag aldrig varit på bröllop i USA tidigare, så det ska bli jättekul (inte bara därför, förstås). Dessutom: det är den hittills enda nyheten som jag hittat på Twitter.
/Gunilla
Lite svårt att läsa den kommentaren Gunilla.
ReplyDeleteHoppas du får en happy easter.
Tur att man kan läsa olika bloggar som chefredaktörer skriver nu när man slår ihop och sparar in. Drar ner på antalet avlönade. (Såg Jan H skulle få ansvar för både Web och tidning, Thomas M har ju en egen blogg)
Ser fram emot att få läsa din artikel i Sydsvenskan, förhoppningsvis med inslag av Intervjuer.
Leroy
Hej Gunilla,
ReplyDeleteDet blir säkert en knepig text att skriva. En som behandlat frågan återkommande och tydligt tagit ställning har dock återgivit långa utdrag av frigivningsförhandlingar och rättegångar, om du inte redan sett det. Finns på:
http://www.samtiden.com/node/255 och
http://www.samtiden.com/node/256
Personligen skulle jag helst se att samma nit och intresse som nu drivs fram i beställda texter kring en dömd våldsverkare istället hade visats brottsoffer och efterlevande.
Hur mår nu (och mådde då det hände) den mördade polismannens döttrar, som var tonåringar när deras pappa efter avslutat arbetspass en dag uppenbarligen stannade för att hjälpa ett ungt par som fått fel på bilen...?
Och vad talar för att hennes beskrivning av sitt dåvarande liv och sin relation med Cox är sanningsenlig och inte en efterhandskonstruktion? Det finns ingen annan källa att kolla mot.
Personligen får jag (som gammalt brottsoffer) grava obehagskänslor inför den här affären.
Jonas F.
Hej Jonas,
ReplyDeleteBra frågor, tack! Jag har koll på samtiden.com, dock ej lusläst allt än.
Ett problem med att intervjua polismannens döttrar är att de inte ställer upp på intervjuer med svenska medier. Men du har rätt i att deras perspektiv inte kommit fram särskilt mycket.
Jag tycker att det de senaste två dygnen varit en oerhört stark "Annika är minsann en dömd mörderska"-backlash, som kontrast till tidigare rapportering. Det blev lite som en ketchupflaska.
Glad Påsk!
ReplyDeleteHar du läst denna Newsmillartikel?
http://newsmill.se/artikel/2009/04/08/annika-ostberg-fortjanar-inte-att-bli-en-kandis
Jag förstår nog inte riktigt vad han vill säga.
Om hon vill gästa en tv-soffa så är det väl inget tecken på att hon inte insett vidden av sina brott? (Skribenten har förmodligen aldrig sett "Efter 10" med Malou von Sivers en fredagsmorgon, antar jag rent spontant).
Jag skulle nog dock gissa att den enda soffa hon vill gästa i nuläget är hennes mammas.
Jag tittade på klipp på SVT:s hemsida och de hade bland annat ett från ett förhör eller liknande från 2005 (när Östberg gjorde ny ansökan). Då fick polismannens döttrar komma till tals. Att se den korta snutten gjorde mig väldigt beklämd.
Jag undrar hur det känns ur ett brottsofferperspektiv att återkommande riva upp såren på ett sådant sätt. Att flera gånger se den som hjälpte till att ta deras pappa ifrån dem. Det känns säkert överjävligt. Men hjälper det en läkningsprocess? Kanske att göra det en gång, att få stå ansikte mot ansikte. Men flera?
Jag vet inte riktigt, bara jags om funderar.
Men jag hoppas att i och med Östbergs förflyttning till Sverige att de anhöriga får en slags ro.
Hej igen,
ReplyDeleteJa, mycket av det som skrivs nu plötsligt på bloggar vittnar om en mycket dyster människosyn. Den "anonyma" miljön gör att många i vanlig ordning babblar på utan att reflektera djupare över huruvida de skulle vilja se sina tankar "upphöjda till allmän lag".
Men faktum kvarstår. Av den rapportering jag tidigare, ganska förstrött, tagit del av handlade det om en betydligt mindre involverad och oskyldig person (även om SvD:s intervju med poliskollegan var ett värdefullt inpass i ett ärligare samtal).
"Nymedia" har på sitt sammantagna sätt kunnat måla upp en motbild. Det är värdefullt så länge inläggen håller en viss standard. Det gällde länge för Gömda-tråden på Flashback jämfört med de flesta andra trådarna på samma forum. (As we speak blommar rasismen t.ex. fullt ut kring våldtäkterna i Södertälje).
Är man frilans och får ett jobb kring Annika Östberg känns det säkert befordrande och utmanande att bita tag i det, vilket du säkert gör bra på ditt prisbelönta (grattis förresten!) sätt.
Men hela ämnet solkas av brottens dystra facit (tre döda, alla tre till följd av hennes avgörande aktiva medverkan. Om hon inte t o m utförde alla dåd. Vem vet?), hennes varierande utsagor, hennes ganska sent åberopade "svenskhet", osv.
Läsningen av Truman Capotes "In cold blood" gjorde mig än mera medveten om komplexiteten bakom grova brott.
Men var börjar och slutar det personliga ansvaret? Och efter vilken uppväxt och vid vilken ålder blir man fullt ansvarig för sina handlingar? En stor del av vidrigheterna på Balkan under 90-talet (och i Vietnam) utfördes av unga fattiga män som var straffmyndiga enl. svensk nuvarande lagstiftning, men inte mycket mer.
Den enda artikel jag läst (i DN) med beröring till den unge kille som misstänktes för dådet (enl. Åklagarkammarens nedlagda åtal) sedan jag blivit illa knivskuren fokuserade på hans stackars mamma. Nästan alla hennes manliga familjemedlemmar satt i fängelse eller hade dött till följd av brott.
Hon kan förstås inte lastas för det. Men är hon det största offret? I mitt fall lades målet ner (N.B. han kan ju faktiskt ha varit helt oskyldig), men det fanns rader av verkställda domar med rättegångshandlingar att ta del av. Därom skrevs inte en rad.
Är det bara brottslingar med tillräckligt komplicerad bakgrund eller bildmässigt utseende som är värda uppmärksamhet? Eller spelar t o m könstillhörigheten in?
Jonas F.
Cajsa och Jonas,
ReplyDeleteOj, vad många intressanta frågeställningar!
Tyvärr, jag hinner inte kommentera eller bemöta nu - ni kan väl diskutera med varandra tillvidare...
Tillsvidare bara jag tillfoga en enda sak: det är inte enbart anonyma kommentatorer på nätet som stått för kritiken.
Den kommer från ganska många debattörer: Leif G W Persson, Dick Erixon, Roland P M Martinsson (Newsmill) och Stefan Wahlberg (Metro) som jag vet.
Följande journalister har påminnt tydligt om morddomarna i sina texter: Oisin Cantwell (AB), Per Bjurman (AB), Anna Dahlberg (Expr) och Thomas Mattsson (Expr).
Två kritiska medieforskare + Leif G W i denna TT-artikel som gått ut till alla redaktioner:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/okritisk-bevakning-av-fallet-ostberg-1.841825
Detta var bara "on top of my head" och utan att leta. Det finns säkert fler.
Min poäng är alltså att det inte bara är något som sker på nätet, även om en sajt som samtiden.com kan göra det på ett annat vis än en vanlig dagstidning.
Vi får se hur nyanserad jag lyckas vara i min text...
Hej Gunilla,
ReplyDeleteJa, dina uppräknade exempel är väldigt många på några dagar för att vara "vanligt" i Sverige. Kanske störde sig skribenterna, liksom jag, på etermedias smått rockstjärne-liknande bevakning.
Det kändes som förväntansfull rapportering om var hon befann sig i varje ögonblick. Som när Springsteen var på väg till Sverige de första gångerna och ankomsten bevakades på Arlanda av P 1-reporter. Jag tycker man måste ha en smula mer distans på nyhetsplats.
Cajsa, jag hoppas också brottsoffren mår bättre om de ständigt slipper tvingas återuppleva de där dagarna. Jag har heller inga problem med om svenska myndigheter släpper henne fri direkt efter prövning mot vårt regelverk.
Men vad jag förstår från tidigare nådeförhandlingar har Annika inte uppträtt särskilt ångerfullt alla gånger, vilket ordf. också påpekat. Det tror jag rivit upp känslor hos anhöriga.
Jonas F
En korrigering av vad jag skrev ovan:
ReplyDeleteDet är inte bara svenska medier polisdöttrarna inte vill uttala sig för. De vill vad jag förstår inte uttala sig offentligt överhuvudtaget (ens genom ett skriftligt uttalande/pressmeddelande).
Man kan såklart referera deras historia ändå. Men hur de nu ser på att Annika Östberg är i Sverige vet jag inte.
Hmm... mina inlägg är en smula osammanhängande skrivna, kan jag konstatera vid en genomläsning. Jag skyller på mina barn, tre och två år gamla, som vill "sitta famnen" hela tiden.
ReplyDeleteTråkigt att det inte går att göra ens seriösa intervjuer med anhöriga.
Du tycks dock ha researchat dig till en tillräcklig medvetenhet om svårigheter och snårigheter i materialet. Lycka till med skrivandet!