Total transparens – Ny bokidé: UD utifrån

NEW YORK Jag har faktiskt börjat fundera på om jag inte borde skriva en bok om UD (tipstack: A!). En journalistisk utifrånskildring av vad som händer där, en studie av byråkrati och människor. Och en granskning av ... nej, det skriver jag inte här, men ni som jobbar på UD kan nog gissa (jag syftar på någon helt annan än Carl Bildt, nämligen en person som jobbar någon annanstans inom regeringskansliet).

Det kunde väl vara nå't!? Åtminstone tusen tjänstemän i utrikesförvaltningen skulle sluka den, alltid något.

Helt enkelt ungefär som min NEO-text om UD som det möjligen sjunkande skeppet, i bokform. Det finns i alla fall många stories, bortom de vanliga klyschorna om kristallkronor och champagne och allt vad det är. De är dessutom ganska knepiga att skriva i kortfattat tidningsartikelformat (och svåra att få in, eftersom få eller inga redaktörer tycker synd om diplomater).

Och UD-tjänstemännen är desperata att få berätta dessa stories, annat än internt med varandra. Samtidigt som det är så lågt i tak på UD att få gör det. Om man inte frågar dem, och lovar att de får vara anonyma. Då väller det fram.
Så källor råder det ingen brist på, även om de förstås får kombineras med en hel del fotarbete kring Gustav Adolfs torg – och på ambassaderna runtom i världen!

När jag reser brukar jag sällan söka upp den svenska beskickningen på plats bara för sakens skull. Men av olika skäl har jag ändå genom åren hamnat på rätt många ambassader och konsulat. Dessutom har jag skrivit en b-uppsats om UD (i konstvetenskap...) samt har träffat åtminstone de fem senaste utrikesministrarna (Hjelm-Wallén, Lindh, Freivalds, Eliasson, Bildt) i olika sammanhang, plus ett stort antal diplomater på olika nivåer. Så en smula koll på vad UD gör har jag väl. Fast jag har ingen aning om vad de egentligen gör på jobbet...

Är det synd om diplomaterna? Nej, inte i någon allmän mening eller om man jämför med de miljarder människor som det isåfall är mer synd om.
Men här är ett utdrag ur en intern men offentlig handling som jag tagit del av. Den handlar om effekterna av att den svenska kronan fallit så kraftigt, i detta fall för dem som arbetar på ambassaden i Tokyo. Det jag vill visa är skillnaderna mellan de svenska diplomaterna och deras nordiska kolleger. En av de förstnämnda har skrivit till mig att h*n har en levnadsstandard som snarast är jämförbar med de utsända från Bulgarien.
(Jag har plockat bort alla källhänvisningar i skrivelsen. UVA = det avtal som omfattar UD:s utlandspersonal, gäller fullt ut från den 1 september. Fetstilsmarkeringarna är mina.)

Den senaste tidens kraftiga försvagning av kronan har fått dramatiska konsekvenser för många utsändas privatekonomi. Effekterna har av naturliga skäl varit allra mest kännbara i länder med en stark valuta. Sedan sommaren 2008 har den japanska yenen stärkts gentemot kronan med ungefär 70 procent, vilket förstås innebär att alla varor och tjänster som inhandlas här har blivit 70 procent dyrare räknat i svenska kronor. Denna exceptionella valutakursförändring kan närmast karaktäriseras som en privatekonomisk mardröm för oss som drabbats. Levnadsomkostnaderna i Tokyo, som redan tidigare var en högkostnadsstad, har nu blivit extremt höga.
(– – –)
I sammanhanget förtjänar det att lyftas fram att merkostnadstilläggen i UVA generellt är häpnadsväckande låga. En jämförelse med våra nordiska kollegor i Tokyo ger följande resultat:

Ensamstående ambassadsekreterare utan barn
Sverige 6.964 kr / månad
Danmark 35.000 kr / månad
Finland 28.750 kr / månad
Norge 30.850 kr / månad

Ambassadråd/minister med medföljande och två barn
Sverige 23.352 kr / månad
Danmark 70.000 kr / månad
Finland 54.000 kr / månad
Norge 64.000 kr / månad

Skillnaden är, milt uttryckt, markant och kan knappast enbart förklaras av att det råder diametralt skilda uppfattningar om kostnadsläget i Tokyo.
(– – –)
Med införandet av UVA har en smärtgräns redan passerats då många anställda, säkerligen inte enbart i Tokyo, på allvar börjat fundera på om ersättningsnivån i utlandsvillkoren är tillräcklig för att kompensera för de påfrestningar, ekonomiska såväl som personliga, som en karriär inom utrikesförvaltningen innebär för de utsända och deras familjer. Det är inte minst mot denna bakgrund som vårt missnöje med utfallet av de reviderade merkostnadstilläggen ska ses.

Nog finns det material till en bok här. Men frågan är vem som ska skriva den!? Hela UD är ju fullt av synnerligen skrivkunniga människor.
Jag tror att det är svårt att riktigt förstå UD, eller vilken byråkrati som helst, utan att åtminstone delvis ha varit en del av organisationen. Det hade underlättat om jag så bara hade praktiserat där ett halvår någon gång i mitt liv. Nu vet jag knappt hur det går till att bereda ärenden på regeringskansliet.
Å andra sidan, skulle man alltid ställa krav på insidererfarenhet skulle inte många organisationsskildringar bli skrivna, som till exempel de om olika företag. UD skulle behöva beskrivas av någon annan än pensionerade ambassadörer.

Ett annat problem är att det inte är så himla kul att bygga en hel bok på anonyma berättelser. Alla dramatiska personöden och erfarenheter, som det ju finns i överflöd av i diplomatkåren, försvinner. Min bok skulle bli antitesen till Fredrik Undeviks TV-serie Diplomaterna. Och det finns en anledning till hans personvinkling – det är lätt, roligt och intresseväckande att följa människor av kött och blod. Det är trist att ta del av anonyma röster.

Men det största problemet är att jag redan har en massa bokidéer i huvudet. Så vi får se hur det blir med denna. Som vanligt handlar det om att inte bara ha en idé utan att göra något av den.

/Gunilla


P S Valutaeffekterna är förstås något jag själv och alla andra utlandsboende som får inkomster från Sverige märker av.
I mitt fall är kostnadsökningarna förvisso "bara" 40–50 procent jämfört med i fjol – vilket blir en hel del pengar, på en dyr plats som Manhattan.
Men jag har förstås inte, som diplomaterna – som, förutom att de har tjänstebostäder, åtminstone fått 5–10 procent i kompensation på sina merkostnadstillägg (ej på lönen) – fått några påslag. Jag har ju varken lön eller merkostnadstillägg, utan marknadsmässiga frilansarvoden vilka som bekant i flera fall gått kräftgång de senaste tjugo åren eller så.
Jag har å andra sidan *valt det här livet själv* så det behöver ni inte påpeka (jag tycker ändå att det är ett fascinerande påpekande, när det kommer, för de flesta i Sverige har i såfall i någon mån valt sina liv själva). ;-)