"...den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv..."

NEW YORK SvD:s Bitte Hammargren bloggar om Iran -- trots att hon egentligen har semester -- och publicerar ett brev från en iransk källa. H*n har vädjat om att berättelsen ska spridas. Allt nedan har jag därför klippt in från Bittes blogg, minus AP-bilderna.

/Gunilla

”Jag lämnade mitt hem i Tajrish (norr om Teheran) på måndagseftermiddagen klockan 3 tillsammans med min familj. Vi åkte längs Valiasr-avenyn som är den största gatan från norr till söder i Teheran och fortsatte på Evin-motorvägen som leder mot Revolutionstorget. Vi visste att folk skulle samlas där kl fyra och gå mot Frihetsplatsen. /.../ Från Gishaviadukten såg vi folk strömma till.

Bilar tutade och folk gjorde segertecknet. Vi gick till Navvabgatan och parkerde vår bil. Sedan tog vi en taxi till Revolutionsgatan. På vägen dit, nära Republikplatsen såg jag en grupp på omkring 20 milismän med långa skägg och batonger komma körande på mc. Jag häll min hand utanför taxifönstret och runt ett finger hade jag knutit ett litet grönt band (i reformisternas färg).

Plötsligt började omkring femton personer angripa mig. De slog mig med sina batonger och ville släpa ut mig ur bilen. Min fru och min dotter som satt i baksätet grät och höll fast mig. Jag klamrade mig fast vid sätet.

De andra ville slå sönder bilrutorna. Men då klev föraren ut och förklarade att han körde taxi och att vi andra var hans passagerare och att det inte var hans fel. Efter cirka fem minuter försvann de. Jag hade en intensiv smärta i armbågen. Då bröt sig en ung man ut ur gruppen, kom fram och kysste min armbåge.

Jag sade till honom;
- Du ska veta att jag inte hatar dig. Jag är som du fast med den enda skillnaden att jag vet lite mer än du.

Han bad om ursäkt och försvann. Vi anslöt oss därefter till folkmassan på Revolutionsgatan.

Märk väl: Det jag såg i dag (på måndagen) var den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv. Den enorma folkmassan gick hand i hand helt fredligt. Under tystnad. Tystnaden fanns överallt. Det ropades inga slagord. Det var inget våld. Händer hölls upp med segertecken och gröna band. Människor bad på plakat där det stod: Tystnad.

Unga och gamla, män och kvinnor från alla samhällsklasser marscherade glatt tillsammans. Det var en underbar uppvisning av solidaritet.

Revolutionstorget som är det största i Teheran var överfullt med människor. /.../ Uppskattningen är att två miljoner människor befann sig där. Under marschen passerade vi en polisstation och en lokal för basiji-milisen. På båda dessa platser var dörrarna stängda och vi såg kravallpolis i full mundering och milismän som betraktade folkmassan bakom sina galler.

Nära Sharifs tekniska universitet, där studenterna hade jagat bort Ahmadinejad några dagar tidigare, talade Mir Hossein Mousavi (den reformistiske nyvalde presidenten) och Karroubi (den andre reformistkandidaten) till folkmassan under några minuter. Deras tal mottogs av hyllningsrop och applåder.

Jag var så stolt över att befinna mig bland denna enorma och engagerade människomassa som visade det mest förnuftiga sättet att protestera på. Uppriktigt sagt hade jag inte väntat mig en sådan politisk mognad från de känslomässiga iranierna som så lätt hetsar upp sig.

Min familj och jag hade bundit tyg över munnen för att visa på förtrycket. Plakat som människor bar på hade olika budskap: från dikter av vår store nationalpoet Ahmad Shamlou till mer lättviktiga slagord mot Ahmadinejad.

Några exempel: ”När ni nu skulle slakta oss, varför bjöd ni först in oss till en sådan tjusig fest?” (en dikt av Shamlou).

”Våra röster är stulna” eller ”De 21:a århundradets mirakel: 2 x 2 = 24 miljoner” (vilket anspelade på regeringens påstående att Ahmadinejad skulle ha fått 24 miljoner röster).

”Var är min röst?”, ”Ge tillbaka mig röst” och många andra paroller.

Det sägs att omkring 500 000 personer ryms på denna plats och den var smockfull. Plötsligt kom det rök från Jenah-motorvägen och vi hörde skottlosning. Folk var först rädda, men gick sedan närmare.

Jag hörde bara skottlossningen men min syster som hade varit på platsen sade senare att hon sett fyra milismän komma ut från ett hus där en flicka skjutits. Sedan sköt den en ung pojke i ögat. Kulan kom ut genom hans öra. De sade att minst fyra personer träffades. Åtminstone ett dödsfall har bekräftats (från den indicenten).

Folk tog fast en basiji, men de fyra andra stack när deras ammunition var slut. Vid åttatiden vände vi hemåt igen. På hemvägen var det fullt med människor på gatorna som ropade Gud är stor (Allahu akbar). Jag kom hem först klockan två efter midnatt. På en parkeringsplats såg jag åtminstone tio bussar med kravallpoliser. Och jag såg spridda civilklädda milismän med käppar i händerna som patrullerade på tomma gator.

På Tajrishgatan såg jag en mycket ung pojke, omkring 16, som hade en käpp i handen och som letade efter bilar som han kunde ge sig på. Jag förstår inte vad det är som kan göra unga grabbar till milismän.

/.../

Dagen innan detta hände hade Ahmadinejad hållit sitt segertal. Statliga bussar hade transporterat hans supportrar från närliggande städer. På hans ceremoni fanns juice och kakor. Det var max 100 000 människor där. Bland dem fanns både milismän och soldater och alla supportrar som gått att uppbringa genom gratis tv-reklam.

Men på måndagen kom det två miljoner människor som alla hade fått veta via hörsägen vad som skulle äga rum, eftersom reformisterna varken har tidningar, radio eller TV. Alla internetsajter är filtrerade liksom sociala sajter som Facebook. Sms-trafk och mobiltelefoner var också avstängda under demonstrationen.

Iransk tv meddelar att ingen har tillstånd att samlas och demonstranter kommer att bestraffas hårt av kravallpolisen. Ahmadinejad har kallat oppositionen en bunt obetydlig smuts som försöker göra nationens segersmak bitter. Han har också kallat ledare i väst för ”smutsiga homosexuella”. Alla dessa avskyvärda uttalanden blev i dag besvarade genom den största demonstration som har hållits (i Teheran).

Äldre människor jämförde måndagens demonstration med Ashura-demonstrationen 1979 vilken markerade shahregimens fall och de säger att måndagens manifestation var ännu större.

Milismän tände själva eld på en byggnad för att kunna komma med en ursäkt för våldet. Människor neutraliserade till stor denna taktik genom sin solidaritet, sitt kloka sätt och sin vägran att bli indragna i våldsaktioner.

Jag är bedrövad av de unga människor som har mist sina liv. Det är hemskt att tre studenter dödades vid attacken mot studentbostäder på Teherans universitet.

Jag hörde att en rad universitetsprofessorer på Sharif-universitetet och AmirKabir-universietet har avgått i protest.

Vi har en lång väg att gå innan vi kan få demokrati. Jag kanske inte lever den dag det inträffar.

Med ögonen fulla av tårar tidigt i gryningen tisdagen den 16 juni 2009 hyllar jag modet hos de unga martyrerna och jag hoppas att deras blod kommer att göra var och en av oss mer fokuserad på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Leve friheten, leve demokratin, leve Iran.

PS. Om ni tycker att den här berättelsen har något värde, sprid den gärna till så många ni kan. Facebook är filtrerat och internet är väldigt långsamt i Iran. Men snälla, lägg ut detta på Facebook.”

Så avslutas berättelsen från en av de många på protestmarschen den 15 juni.