I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases. I write about politics, human rights, business, culture, environment, food – and whatever other news and news feature stories I can pitch. This is my diary. /Gunilla Kinn (All texts and pictures protected under Swedish copyright laws.)
.JPG)
"Som kulturjournalist i Sverige har man aldrig mer än en buksvåger mellan sig själv och sin värste ovän. Och den man sågar på måndagen kan man vara säker på att möta på samma kulturprisutdelningsfest eller bokrelease innan helgen kommer."Läs hela inlägget, som handlar om Aftonbladets kulturredaktion, här.
Se gärna mina funderingar i närheten av det här hos Therese Bohman: http://theresebohman.wordpress.com/2009/05/30/jag-har-bytt-tidning-samt-blivit-forkyld/ Det var säkert litet "avigt" av mig att ta upp den diskussionen just när hon glatt förkunnade at hon bytt till Expressen, men personliga gliringar höll jag en klar gräns mot, och jag skulle nog tro att jag har en poäng ifråga om vissa skribenters luddiga eller aningslösa hållning till den deg av krav och förväntningar som den egna redaktioen/umgänget ställer på en.
ReplyDeleteoch ja, jag hade hört tlas om en del slingrighter på Aftis kulturredaktion innan jg skrev - men tycker i alla fall att de gör en mycket bättre sida än Expressen. Förmodligen handlar det också om att deras (Åsa Linderborgs, Dr Gormanders m fl) sätt att använda ironi är mer samstämt med mitt och känns mer drabbande. Jag blir goddam dödstrött på folk som bara använder ironi för att bluddra och verka hippa, inte för att belysa eller etsa fram någonting.
Jag har inget problem md ironi som vill vara kul och spontan eller anarkitsisk, däremot blir jag fort trött på när den aldrig tar spjärn mot något som existerar utanför just den lilla ironiska textbiten, mot attiyder personer, tänkesätt eller fakta eller ordningar som vi kan känna igen på någon nivå utanför texten. När ironi bara vill laja runt med författarens självportätt i texten, eller med hans gena halmdockor, och inte försöker ge det några syftningslinjer som går utanför hans lilla skiss, och vi när inte vet ett skit om ifall han/hon *är* sådan, och inte kan känna att den där jeppen i texten har nån sorts giltighet utanför, då blir det sliskigt, menlöst och mycket osexigt (jag säger bara Ronnie Sandahl). Som en seg filmkomedi som bygger fullständigt på igenkänning. Och det är precis den sortens virriga spegellek som många "ironiska" krönikörer och andra på Stockholmstundran velat odla de sneaste femton åren. No thanks.
ReplyDelete