"Mamma gömde vodkan i jordgubbslandet"

NEW YORK Therese Christiansson är i mitt tycke en av Expressens bästa reportrar (numera löst knuten dit som frilans, eller hur?). Kriminalreporter är hon, närmare bestämt. Idag har hon skrivit om Pavel, som var livegen tiggare åt en ukrainsk liga. I Stockholm:

Kanske har några gett honom en slant. Trott sig ha gjort dagens goda gärning och hjälpt en invalidiserad man att få mat för dagen. Inte kunnat föreställa sig att pengarna gick rakt i fickan på en kriminell organisation som under två års tid tvingat ner Pavel i tunnelbanorna utan hans proteser. Att han varje dag, minst 10 timmar om dagen, har tvingats att tigga i tunnelbanornas mörker medan en ung kvinna höll hans proteser som gisslan i en plastpåse. Några gånger per dag tog kvinnan pengarna han tiggt samman. Om det var en bra dag fick han en smörgås och vatten till lunch. Pengarna såg han aldrig till. På vägen tillbaka till lägenheten som de delade med resten av ligan fick han tillbaka de hemmagjorde proteserna. Då kunde han åtminstone gå på toaletten.
(– – –)
Hur kunde denne leende, uppfinningsrike och självständige Pavel hamna i en av Sveriges mest cyniska människohandelshärvor?
Svaret visar sig vara ett sammelsurium av fattig uppväxt, ständiga besvikelser, alkoholberoende, längtan efter den stora kärleken och falska löften om drömmar.

Läs hela reportaget om Pavel! Inklusive om hans tragiska liv på den ukrainska vischan, varifrån inspirationen till rubriken är hämtad. (Med bilder av Robban Andersson.) Här skriver Therese Christiansson om hur han riskerar utvisning, trots att han hjälpt det svenska rättsväsendet att klara upp en omfattande människohandelshärva.

/Gunilla