.JPG)
"Det går att göra ett ganska enkelt schema över det som utspelade sig i maktens korridorer i Washington när kriget mot terrorismen tog form. Dick Cheney ville att Vita huset skulle ha ensam kontroll över terrorbekämpningens offensiva sida. Hans stabschef David Addington, som i hela sitt yrkesliv som juridisk rådgivare i ett antal republikanska administrationer propagerat för läran om »the unitary excecutive« (ungefär: »presidentens särställning«), försåg Cheney med juridiska argument. Addingtons protegé John Woo på justitiedepartementet skrev sedan en rad pm om hur fria händer presidenten hade, och om det lagliga i »förstärkta förhörstekniker«, alltså tortyr.
Om nationens säkerhet så krävde och om presidenten godkände det var CIA och andra aktörer enligt Addington och Woo i stort sett fria att bryta mot såväl Förenta staternas författning som en rad internationella fördrag på området. I konstitutionen fanns ju, enligt läran om presidentens särställning, underförstått inskrivet att den verkställande makten kör över allt annat under krigstid. Ordvalet »kriget« mot terrorismen, liksom Bushs mantra »Jag är en krigstida president«, tjänade förutom de uppenbara politiska syftena också till att förstärka denna skyddsmur mot juridiska invändningar från domstolarnas, kongressens eller medias sida."
/Gunilla
Folkrätten ger förstås inte en enskild president rätt att begå brott mot mänskliga fri- och rättigheter d.v.s. i detta fall tortyrförbudet.
ReplyDeleteMen vilket FN har makten att i praktiken åtala förra administrationen?
Och man kan knappast hoppas på det moraliskt riktiga att USA själva väljer att åtala sin förra administration.
Någon kommenterade på ett bonusspår till Oliver Stones "W" att en av de mest slående aspekterna av Bushepoken var Vita husets iver att demonstrera sitt förakt för kongressen, sin inställning att "vi behöver inte senatens godkännande för någonting so är viktigt" - precis denna unitära doktrin. Det fanns naturligtvis förelöpare, Nixon till exempel (inte så smickrande), men Bush/Cheney tog denna arrogans till det extrema.
ReplyDelete