Boken om "Mia" nu i pocket; trams av Guillou

NEW YORK Dags för ett nytt Gömda-inlägg – det har ni längtat efter, eller hur?!

Ni som inte hunnit/inte haft möjlighet/inte prioriterat att läsa Monica Antonssons bok "Mia; Sanningen om Gömda" får nu chansen att köpa den i pocket-utgåva.

Monica Antonsson har redigerat den, exakt hur har jag ingen aning om – och jag hoppas att hon också skrivit en del om hur hennes bok togs emot av den svenska offentligheten, inklusive allehanda medier. Eller inte, för det är ett stort ämne, svårt att sammanfatta, och kräver nog egentligen en helt egen studie.

Under sommaren har jag faktiskt fått en hel del frågor om Gömda-debatten, från vänner jag träffat i Stockholm.
"Vad hände/händer?" har de nyfiket frågat, och då har jag svarat att det hela bubblar lite lågintensivt på nätet, men att det i övrigt inte hänt så värst mycket.

Piratförlaget tycks exempelvis inte ha dragit rimliga konsekvenser av avslöjandena – annat än att de tydligen ska fixa nya omslag på Gömda och Asyl:


Gissningsvis med orden "dokumentär roman" tryckta på. Otroligt pinsamt att de inte drog tillbaka hela klabbet redan i december.

Än pinsammare är det nästan att Jan Guillou tillåts fortsätta tramsa och breda ut sig i Aftonbladet och i Sveriges Radio på temat "litterär svindel", det vill säga apropå "Lars Kepler" och Hypnotisören. (Om ni undrar så anser jag förstås att Alexander och Alexandra Ahndoril verkar ha högst legitima förklaringar till varför de velat skriva under pseudonym.)

I Studio Ett/Sveriges Radio den 14 augusti sade Guillou till exempel (från ≈3.40):

– Det finns respektabla skäl för pseudonymer. Men i det här fallet så är det inte respektabelt, för då är det ett kommersiellt geschäft.

– Du kallar det "skamligt". Är det förlaget eller författaren du tycker att ... som beter sig skamligt?
– Det är ett pactum turpe, sade romarna, ett nesligt avtal mellan två parter, därför att författarna skapade ett bolag redan i april,för att absorbera de förväntade väldiga inkomsterna. Och det är mycket anständiga och bra författare, jag gillar dem [ohörbart]. Men de har inte tjänat ett rävöre på sina seriösa böcker, och därför skulle de göra vad de säkert är helt inne på – att göra den här ... den här kuppen. Och förlaget Bonniers har ju prövat det där tidigare.

– Men vad är det makarna Ahndoril tjänar på det här egentligen, är det uppmärksamheten..?
– De tjänar mellan 15 och 20 miljoner om Bonniers siffror är sanna. Och hade de gett ut samma bok under eget namn hade de inte tjänat en enda miljon. Så det är skillnaden.

– Men vill man inte det som författare då, att tjäna så mycket som möjligt på sina böcker – också?
– Jo, man vill att så många som möjligt ska läsa ens böcker, och då medför det nämligen konsekvensen att man tjänar mycket pengar. Men att trixa till sig läsare med fusk... Ehh, jag kan precisera det här juridiskt, om du vill. Det är... brottet ifråga ... som framför allt Bonniers begår... heter svindleri -- det är: att jobba upp sin egen aktiekurs genom att sprida falska rykten. Det är ett svårbevisat brott, men brottslingarna är alltså svindlare!

Jag orkar inte ens gå in på dumheterna. Eh, talar Guillou egentligen om sig själv? Att så gott som ingen (utom i läsarkommentarerna i Aftonbladet och här) uppmärksammar den uppenbara diskrepansen med Gömda-skandalen är förstås ... pinsamt. Liksom att Jan Guillou ännu inte, efter snart ett års *skandal* (som han förstås påstår är "över") ordentligt kommenterat det faktum att hans förlag så länge salufört denna samling rasistiska klichéer. Vad är saluförandet av Gömda och Asyl, annat än just svindleri?

Lasse Winkler har dock som tur är skrivit om den uppenbara diskrepansen med det kommersiella egenintresset som Jan Guillou har med sina uttalanden om Bonniers och Hypnotisören, i branschtidningen Svensk Bokhandel. Utdrag (mina fetstilsmarkeringar):

Ibland kan jag förbanna – eller kanske mer förtvivla över? – att vi lever i ett land där det offentliga samtalet är så lamt och ansvarskraven så låga.
Jag kan till exempel för mitt liv inte begripa hur en förlagsägare och författare kan få attackera konkurrenter och författarkolleger utan att man nämner att mannen ifråga, Jan Guillou, har ett eget ekonomiskt intresse av att trycka ner Bonniers och författarna bakom sommaren hajpbok Hypnotisören. Det är oanständigt att Aftonbladets ledning tillåter detta. De saknar tydligen ett etiskt regelverk som fungerar. Det ger journalistiken dåligt rykte.
Jan Guillou har delvis byggt sin karriär på att han är/var en sanningssägare som alltid kollade fakta och fällde det stora viltet.
Utan att värdera det kan jag konstatera att det inte är vad han gör i krönikan den 2 augusti – Bonniers har lyckats lura alla – igen”. Det är möjligt att det är så. Men Jan Guillou har inga bevis för det. Bara sladder, rykten, insinuationer och försåtliga glidningar i språket.

/Gunilla

P S Läs gärna även den text jag skrev på beställning av SVT i vintras. Jag tycker att den håller än.

Dramadrottningarna styr över kvällspressen
Utdrag:

Jan Helin har också sagt att bloggarna hetsar upp sig över "mediernas skumma intressen", men att det "inte är så". Hur är det då?

Jo, det är viktigt för allmänheten att känna till, att Aftonbladet inte rimligen kan ha något trovärdigt förhållningssätt till Piratförlaget i sin journalistik. De har ju a
affärer ihop:
– Nyligen startades skrivtävlingen "Bok-SM" i ett samarbete mellan dem båda.
– Aftonbladet har sålt Liza Marklund-böcker som "tilläggsprodukt".
– Peter Althin är inte bara styrelseledamot i Piratförlaget. Han är även Aftonbladets advokat i tryckfrihetsärenden.

Jan Guillou sysslade en gång i tiden med källkritik och dokumentgranskning. Nu handlar hans publicistik tydligen om att bevaka sina affärsintressen. Kvällstidningarna har en gammal, fin tradition som Jan Helin borde vårda, nämligen att stå upp för enskilda människor – som de barn och vuxna som kommit i kläm genom Liza Marklunds och Mia Erikssons framfart – och att granska makten.