Down and Out in Kabul; Back in Iraq

NEW YORK Aftonbladets Jan Helin berättar idag i sin blogg om hur Staffan Heimerson tycker det är skräp att unga reportrar idag inte åker ut till fältet. Så här lät det tydligen i Helins redaktionstelefon i oktober 2001:

Staffan: Jan, jag har landat i Pakistan. Jag tittar till höger, ingen där. Jag tittar till vänster, ingen där. Inte en enda ung svensk kollega. Vad är det frågan om?

Jag: Tja, Staffan, jag vet inte. Den yngre generation har väl kanske slutligen hunnit ikapp och förbi dig. De har väl sprungit vidare. Skit i det. Gå ut nu och skriv om den lilla blomman bredvid stridsvagnanra, som man brukar säga.

Staffan: Jan, jag hör vad du säger, men jag förstår inte. Jag är på den största storyn sedan andra världskriget. Om de är journalister och inte är här – vart fan har de sprungit då? På krogen för att skriva om sig själva? Du hör av mig i morgon från Kabul. Ajöken.

Det är faktiskt lite konstigt om unga reportrar idag inte sticker iväg när de kan, även om jag kan se många faktorer som bidrar till att det är så. Tyvärr hade nog Jan Helin fel om han trodde att några svenska reportrar hade sprungit förbi Heimerson.

Men Heimerson vet ju så väl själv (eller har kanske fattat sedan ovanstående utspelade sig, det var ju trots allt åtta år sedan) att redaktionerna idag i stor utsträckning föredrar att – och delvis kan – bevaka världen från Stockholm. Som jag citerade Dick Erixon i detta inlägg häromåret:

Heimerson har sedan 1969 bevakat uppemot 25 krig och han funderar på hur i hel-te Aftonbladet lät honom åka ut i världen och rapportera från krig som ingen brydde sig om. I dag finns ingen utrikesbevakning alls. Och när något händer, som Libanonkriget förra sommaren mellan Hizbollah och Israel, blir det "slaskrapportering". Man fokuserar på svenskar som klagar över dåliga färjeförbindelser.
Och under senaste Irakkriget åkte SVT och TV4 hem.
I dag är utrikesbevakningen totalt nedrustad i svenska medier.
"Världen är på väg att bli en vit fläck på svenskarnas karta", säger Heimerson.

Det finns en reporter som blivit känd i amerikanska frilanskretsar för att han stack till Irak för att rapportera, helt och hållet finansierat av hans nätläsare: Chris Allbritton.
Han stack när han hade samlat in 10 000 dollar som grundplåt, oklart för mig vad han drog in se'n. Att resa i och rapportera från krigszoner kostar massor: försäkringar, taxiresor, fixers, dator, satellittelefon, ockerpriser på hotell, mutor etc etc etc...

Jag träffade honom i New York en kort tid dessförinnan. Då var han en frustrerad frilansjournalist som hankade sig fram på olika påhugg och skrev för olika tekniktidningar (och hjälpte mig med min dator); kort tid därefter var han på plats i Mellanöstern och uppfyllde alla krigskorrespondentmyter man kan tänka sig. Han skrev förstås inte bara i sin blogg utan sålde artiklar till diverse tidningar när han kunde. Senare blev han stringer för Time i Beirut.

Jag har tyvärr inte följt Allbrittons skriverier så mycket. Men jag tänker på honom varje gång jag ser att Heimerson talat om att svenska frilansjournalister brukar sticka ut i världen. Kanske kan Allbrittons exempel inspirera en och annan? Här är hans gamla, mest kända blogg: Back in Iraq, och här presenterar han sig i den han sedan i juni driver från Pakistan: Insurgency Watch.

Tja, där finns det ju goda möjligheter till svenskvinklade stories just nu... Och min kollega Jesper Huor har öppnat en egen redaktion inte i Pakistan men väl i Afghanistan: Down and Out in Kabul. Coolt varumärkesnamn.

Allt detta påminner mig om att jag glömt svara på ett Facebook-meddelande jag fick i våras från Johanna Petersson på Sydöstra, apropå det jag skrev då om "Många korrar utan snorrar". Jag ska tipsa Johanna om Chris Allbritton. Och man måste ju inte åka till en krigszon, resten av världen finns också!

/Gunilla