Extremvänster och dramadrottningar

NEW YORK Denna bild, som jag visade som bildgåta häromdagen, hittade jag alltså i Wikipedia, närmare bestämt på inlägget om vänsterpartiet.

Fotografiet föreställer, enligt bildtexten, den allra första kommunistiska riksdagsgruppen – invald i andra kammaren 1922.

Jag tycker bilden är så fascinerande, för även om jag inser att riksdagen hade dress code på den tiden, och att det var privilegierade människor som blev valda dit, motsvarade inte dessa allvarliga, välkostymerade män min bild av 20-talskommunister. Den var mer fylld av Lenin lookalikes med överdimensionerade kepsar och lite för stora, slitna kavajer.
Dessa män ser ju snarast ut som om de bedriver juridisk firma på Skeppsbron än som om de brukar vara ute bland proletärer och agitera. Men det gjorde de säkert också! Jag antar att det bland annat var dessa män som det skrämdes med i valpropagandan om det så kallade Kosackvalet?

Varför hamnade jag då på Wiki-texten om vänsterpartiet (ja, jag är med i motståndsrörelsen mot versaler i partinamn)?

Jo, jag skummade mig i förra veckan på nätet fram till en bakgrund om motsättningarna mellan kommunister, socialister och socialdemokrater i den svenska 1900-talshistorien.
En australiensisk New York-bekant satte snabbt och nyfiket sig in Inälvsgate, men godtog inte min beskrivning av Åsa Linderborg som "extremvänster" -- som jag tror att relativt många i den svenska samhälls- och kulturdebatten uppfattar henne som. (Han känner inte till några svenska debattörer, vare sig vänster eller höger, extrema eller icke-extrema. Men han tyckte att begreppet "extremvänster" ska reserveras för personer som Ulrike Meinhof – så jag berättade givetvis att det finns de som förknippar Linderborg med just henne, exempelvis Dick Erixon och Jens Christian Brandt. Själv tycker jag att termen kan stå för ett spektrum av åsikter och dessutom användas olika i olika historiska skeenden.)

Alltså: Jag behövde läsa in mig på bland annat vänsterpartiets politiska historia, för att i någon mån kunna förklara denna politiska dynamik som finns under ytan i Inälvsgate, samt den historiska märklighet det faktiskt innebär attt LO låtit Linderborg inta positionen som Aftonbladets kulturchef. (Den fascinerande bilden var bara en bonus.)

Därför var det förstås med stort intressse som jag tog via Bambuser tog del av Roland Poirier Martinssons holmgång mot Aftonbladets Jan Helin på Timbro i fredags. Där drev han just tesen att det publicistiska problemet i Inälvsgate inte är antisemitism, utan politisk extremism – som går antisemitismens ärenden.

Se gärna debatten! Båda kombattanterna gör goda insatser, utifrån sina båda olika utgångspunkter, även om man likt Poirier Martinsson nästan tycker lite synd om Helin vid det här laget. Han sade bland annat (från 21.40):

"Och nu ska jag kanske överraska en del genom att säga, att jag uppfattar dig inte som antisemit. Jag uppfattar detta som politisk extremism, där Israel och judarna har hamnat på fel sida.
Jag ser alltså detta mer som en extrem vänster från 70-talet, som har skapat ett klimat på Aftonbladet -- som fasar in i antisemitism, och som är oerhört svår att skilja från antisemitism. Och som skadar som antisemitism.
Men jag tror inte att Helle Klein är antisemit. Och jag tror inte att Åsa Linderborg är antisemit. Jag tror Åsa Linderborg är en antidemokratisk kommunist. Och det andra följer med.
All extremism gör att man förlorar omdömet. Journalistik handlar väldigt mycket om att behålla omdömet. Här har vi extremister, som tappar omdömet -- och detta får Jan Helin leva med, eller har fått leva med.
Aftonbladet är, som jag uppfattar det, en god tidning. Jag tycker det är en bra tidning, jag tycker den är ... ofta nyhetsledande. Den ger varje intryck av att vara en bärare av goda värderignar. Jag tycker om Aftonbladet!
Men i Aftonbladets journalistiska landskap så finns det ett träsk. Och detta träsk är ledar-slash-kulturredaktionen [[[RPM nämner tidigare även Jan Guillou i detta sammanhang, alltså som en rest av 70-talsvänstern /GK]]].
Och detta är ett mycket stort problem för Aftonbladet."

(– – –)

"Alltså, jag tycker inte att Jan Helin är boven här. Min uppmaning till Jan Helin är att markera mot vad som händer. Ta vara på Aftonbladet! För det är en bra och viktig tidning."

Notera även att Roland Poirier Martinsson tagit sig tid att kolla Aftonbladets uppenbarligen bristande översättning, och noterar att felen/glidningarna slår "åt båda hållen". Jan Helin talar om tidsbrist. Verkar inte så klokt att göra slarvöversättningar i ett sent skede i en sådan här känslig konflikt – särskilt som det verkligen figurerat slarviga versioner tidigare... (Guy Ophir använde t ex Google Translations till bilagan i sin stämningsansökan, berättade han för mig!)

Poirier Martinssons viktigaste poäng -- missa inte hans avslutning i vilken han säger sig plågas med Helin, från 1:21:03 – är alltså att extremvänstern har otillbörligt stort inflytande i delar av Aftonbladet. Min poäng från i vintras som bekant att somliga dramadrottningar har det.

Det finns ju en person som hör hemma i båda dessa grupper. Hans bok verkar synnerligen läsvärd! :-)

/Gunilla