Misstolka inte Olle Lidbom!

Jag har, bland annat på en mailinglista jag är med på, märkt att många journalister ofta misstolkar Olle Lidbom, och tror att han i alla lägen föredrar bloggare framför journalister. Om jag inte minns fel fick han som deltagare i en Publicistklubbs-panel en fråga från moderatorn som insinuerade exakt detta.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev häromveckan även att han är naiv, som jämför den framtida medievärlden med körvärlden.

Men Lidboms Newsmill-text som publicerades nyligen, och som föranledde Gierttas kommentar, är knappast tänkt som en "hyllning" vare sig till bloggare eller till att The Guardian ersätter massvis av journalister med bloggare.
Inlägget är snarare ett konstaterande av de ekonomiska och publicistiska mekanismer som ligger bakom The Guardians förändringar. Samtidigt som han ser att utvecklingen inte enbart har negativa följder (vilket såklart är en ryggmärgsreaktion från oss journalister).

Newsmill är känt för att dra till ganska hårt i rubrikerna. Att det var "rätt" av Guardian att sparka journalisterna som det står har faktiskt inte täckning i Olle Lidboms text.

Jag gissar att han skulle säga att det absolut behövs journalister, även om det finns bloggare. Precis som både Helena Giertta och Lasse Truedson menar (se kommentarfältet). Vad han säger är dock -- om jag får tolka honom fritt -- bl a:

• Det finns inte resurser på redaktionerna/betalningsvilja bland mediekonsumenterna till lika många professionella journalister som tidigare. Skickliga journalister behövs fortfarande, men relativt få (färre) kommer att kunna försörja sig på journalistik.
• Gränsen mellan professionella journalister och amatörskribenter suddas ut, och vi får hybrider (som kören Orphei drängar, kanske)
• Publiken tar hellre del av texter från en medioker bloggare gratis än betalar för en medioker journalist -- och eftersom det finns gott om (mediokra) bloggare och andra nätskribenter försvinner efterfrågan på mediokra journalister.
• Bra bloggare slår på många nischområden ut journalister. Det betyder inte i sig att kvalitetsjournalistik inte behövs.
• Medierna har undergrävt sin position och sitt förtroende hos allmänheten på en rad områden.
• Textproduktion med journalistiska inslag är en folkrörelse, med samma skiftande ambitions- och kvalitetsnivå som i körvärlden, men det finns inget givet samband mellan journalistisk kvalitet och heltidsanställda journalister.
• Journalisterna själva har ofta större anledning att beklaga sig över förändringarna i produktionsvillkoren än vad publiken har.

De flesta av punkterna ovan, utom kanske den sista, är väl tämligen okontroversiella?!

Nå, bäst är förstås om ni själva läser Olle Lidboms text och funderar över körparallellen.

Se även dessa texter av Sofia Mirjamsdotter på Same same but different:

A Few Words Inspired by Steve Boyd

"Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future."

och Veckan som gick – Vecka 42

"...jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken."

Men ... som liten motvikt till dessa spaningar om en nedåtgående spiral för journalistkåren kan man läsa Björn Hedensjös text: "Sträck på er journalister; redaktörskap är en killer app"

/Gunilla