Spöktunneln i Brooklyn

Foto: Google Streetview

NEW YORK Det här ser ut som en alldeles vanlig gatukorsning mitt i det stökiga, brokiga Brooklyn. I omgivningarna där Court Street möter Atlantic Avenue, strax utanför Brooklyn Heights, ligger en blandning av arabiska livsmedelsaffärer, drug stores, bostadshus, restauranger, småbutiker och delis. Den stora byggnaden till vänster är ett gammalt bankpalats, som nyligen blivit hem åt en filial av den trendiga matbutiken Trader Joe's.

Men Atlantic Avenue döljer en spännande del av New Yorks historia, bara några meter under asfalten – och något som är totalt okänt för de allra flesta. Nämligen världens allra första underjordiska spårvägstunnel! Idag kanske en spöktunnel – såväl en föregångare till vår tids tunnelbanor, som ett vittnesmål om vilka märkliga skiftningar utvecklingen kan ta.

I söndags samlades jag, två vänner och kanske ett hundratal andra New York-bor på trottoaren för att följa med ner i underjorden.

Det började med att vi fick skriva på kontrakt där vi tog fullt ansvar för eventuella personskador som kunde tänkas uppstå. Sedan fick vi kliva ut mitt i gatan. Där, ungefär där den bortre texten för "Atlantic Avenue" står på fotot ovan, finns ett så kallat manhål – som tur är avskärmat från trafiken med koner denna dag.

En efter en fick vi – iförda gummistövlar eller kängor, och med ficklampor i händerna – klättra ned på en allt lerigare stege. Vi hamnade under gatan, i ett lågt utrymme som gav lätt klaustrofobiska känslor, en typ av hålighet som väl normalt bara gasbolagsrepresentanter och rörmokare hamnar i.
Sedan fick vi hukande krypa under en rejäl stålbalk, därefter gå vidare i den sandiga gången – och så kliva in i ett trångt hål upphugget i en cementvägg.

Och på andra sidan väggen uppenbarade sig något av det märkligaste jag sett i New York!

Foto: Elina Jonsson, se: http://elinaelinaelina.blogspot.com/2009/09/en-glomd-tunnel.html

Det här hålrummet är nästan en halv kilometer långt, och täcks av ett vackert murat valvtak.

Vi kände oss förstås lite som Alice. Snart började jag fundera över vilka spektakulära ravepartyn man skulle kunna ordna här (med garanti för brutna vrister).

På andra sidan cementväggen satt en korpulent man och väntade tills alla i gruppen klivit nerför trappan till tunnelutrymmet (det tog en timme). Senare visade det sig att det var han som inte bara skulle vara vår guide, utan även var den som för trettio år sedan återupptäckte tunneln: Bob Diamond. Ett riktigt Brooklyn-original.

Historien om Atlantic Avenue Tunnel, som den heter, är lång och komplicerad – och bäst är förstås att ta del av Bob Diamonds version av den.

Men det var så att tunneln grävdes som en del av Long Island Rail Road. Idag förknippas LIRR mest med pendeltåg till sovstäderna och sommarboställena på Long Island, men det skapades av ångbåts- och järnvägsentreprenören Cornelius Vanderbilt på 1830-talet, för att få till snabbare och lönsammare handelsförbindelser mellan New York och Europa.

Den industriella revolutionen fick vid denna tid New England att utvecklas snabbt. De transatlantiska gods- och livsmedelstransporterna skedde ofta med fartyg mellan Liverpool och Boston. Farkosterna skulle givetvis kunna segla även till New York – men dels tog det två dygn extra, vilket kostade i bränsle och förnödenheter; dels hade Boston lyckats skaffa sig något av monopol på traden. Lösningen blev därför att frakta varor från Boston till hamnen i New York medelst spår (och färjor över Long Island Sound).

Vid den här tiden var tågen, enligt vad Bob Diamond berättade för oss, så pass primitiva att de inte hade vettiga bromsar. När de skulle gå genom tätbefolkade områden fick folk helt enkelt hålla sig undan bäst de kunde, och det blev en mängd olyckor som förutom att människor dog försenade tågen (vilket var var LIRR mest bekymrade sig om).

I denna del av Brooklyn, några stenkast från hamnen, fann man därför för gott att gräva ner spåren under marken längs med åtminstone 12 kvarter, för att inte störa och störas av livet på gatorna – med dess människor, hästdroskor och vagnar. Dessutom klagade folk med rätta på sot från tågen.

Det var mest irländska invandrare som jobbade med att gräva sig ner i marken och mura upp tunneln, samt lägga igen Atlantic Avenue efteråt – och de gjorde det på blott sju månader, 1844. Hela projektet gick på 66 000 dollar, vilket var en ansenlig summa, och arbetarna var för sin tid relativt välavlönade.
Men det jag mest av allt tänkte på där nere i underjorden var de enorma umbäranden det måste ha varit att arbeta helt utan maskiner, eller någon form av belysning. (Det fanns några ljus- och luftschakt i tunneln, och vit målarfärg – som man än kan se spår av – lyste upp så gott det gick.) Pyramiderna och de gotiska katedralerna byggdes ju åtminstone utomhus...



I åtminstone sex år fungerade tunneln, som hade dubbla spår, för sitt ändamål. Men på grund av en rad förvecklingar, som involverade politiska intriger och att Cornelius Vanderbilt hade blivit mer intresserad av att satsa på transportförbindelser i Kalifornien och Centralamerika, slutade den användas.

1861 skulle Atlantic Avenue Tunnel fyllas igen och stängas. Men den man som fick kontraktet för uppdraget, Electus Litchfield, nöjde sig med att stoppa igen ändarna, muta arbetarna som gjorde jobbet att hålla mun om fuskverket – och att stoppa pengarna för hela arbetet i fickan. Därför bevarades det enorma utrymmet intakt, om än utan någon räls bevarad.

Brooklyn växte så det knakade. Exploatörer och fastighetsspekulanter konstruerade allt fler områden för boende och industrier, och Brooklyn blev alltmer attraktivt ju bättre kommunikationerna med Manhattan blev – till exempel Brooklyn Bridge, som stod klar 1883. Vid den här tiden var Brooklyn en egen stad, och blev först 1898 en del av New York City.

Snart försvann tunneln under Atlantic Avenue från alla officiella kartor. Men den levde kvar i människors medvetanden, och mer eller mindre fantasifulla rykten gick om dess existens och vad som där fanns.
Under första världskriget nådde ett av dessa rykten, nämligen att tyska sabotörer gömde sig i tunneln för att sprida senapsgas, FBI. 1916 grävde man sig därför in i tunneln och installerade viss elektricitet, men kunde rätt snart konstatera att inga tyskar fanns där. Snart föll Atlantic Avenue Tunnel åter i glömska (man kan tänka sig att FBI inte direkt skickade pressmeddelanden om vad de fann).

Annars tycks ryktena mest ha gällt pirater, vampyrer, spöken och råttor, eller att olika grenar av Brooklyns maffiaklaner skulle dumpa lik i tunneln (via lönndörrar i olika barer på Atlantic Avenue, förstås).

Att det spökar kan dock mycket väl stämma, eftersom en brittisk förman som försökte få de irländska arbetarna att arbeta oavlönade på söndagar istället för att gå i mässan ska ha blivit ihjälskjuten av en av dem och sedan inmurad i väggen.

I modern tid har de som försökt leta gått bet, och de flesta som känt till den har nog inte trott att tunneln verkligen längre fanns. Men i slutet på 70-talet fick Bob Diamond – då en tonårig student – av en slump höra talas om den, och gav sig sjutton på att hitta den. Efter att ha tjatat på ett antal motsträviga gatukontors- och gasbolagschefer lyckades han till sist gräva sig fram till tunnelrummet – via just den golvbrunn som vi fick krypa genom i söndags. Det måste ha varit lite som när Herbert Carter fann Tutanchamons klippgrav eller när Agne Beijer fann Drottningsholmsteatern på 1920-talet, föreställer jag mig.

Bob Diamond har vigt sitt liv åt Atlantic Avenue Tunnel (och åt diverse andra spårvägsprojekt i Brooklyn). Han har bildat den ideella föreningen Brooklyn Historic Railway Association som sköter visningarna för allmänheten. Många av de anekdoter han drog under visningen – som den om den mördade förmannen – och hans framställning av Brooklyns kommersiella historia har han själv hittat, genom att läsa 1800-talets Brooklyn Daily Eagle och andra lokaltidningar på mikrofilm. Och en stor del av hans berättelse handlade om hans kamp mot myndigheterna. Först för att hitta tunneln, sedan för att få finansiering till renoveringen – eller att på andra sätt få förståelse från politiker och näringsliv för poängen med att säkra tunnelns bevarande. Den här artikeln i New York Times från 1988 illustrerar hur svårt det tycks ha varit.

Efter knappt två timmars guidning, under vilken vi andlöst gått tunneln framåt med våra ficklampor, var det dags att återvända till verkligheten ovan jord. Uppför trappan, genom hålet i betongväggen, under stålbalken och upp på stegen. Så stod vi åter omgivna av den brusande biltrafiken på Atlantic Avenue, och blinkade mot solen.

Gunilla Kinn

Mer information

Atlantic Avenue Tunnel visas för allmänheten varannan söndag. Förhandsbokning krävs (fast jag skulle tro att det går att komma oanmäld också). Priset är 15 dollar per person. Medtag oömma kläder, rejäla skor samt helst en ficklampa!

Se: http://www.brooklynrail.net/bhra_events.html

Mer läsning om Atlantic Avenue Tunnel

Brooklyn Historic Railroad Association

Brooklyn Daily Eagle, 24 juli 2007: "1840s-Era Brooklyn Rail Tunnel Gets Resurrected, Once Again"

http://curiousexpeditions.org/?p=474

http://www.brooklynrail.net/news_7.html

Fler bilder finns på länkarna ovan samt hos Elina Jonsson.

(Detta inlägg har tidigare publicerats hos Korrespondenterna.)