.JPG)
Citat:
"Både under researcharbetet och i sluttampen av utgivningen av min bok Jorden de ärvde om den markägande adeln försökte jag sälja delar av materialet till tidningar. Refuseringarna såg olika ut – någon redaktör tyckte att godsägarna jag berättade om verkade väl gamla, en annan tidning bollade runt stoffet mellan sina avdelningar utan att finna utrymme någonstans./Gunilla
Döm om min förvåning när detta osäljbara journalistiska material sedan genererade tjugotalet tidningsrecensioner, flera med beröm om den höga angelägenhetsgraden.
(– – –)
Att Bonniers i sina presentpåsar på förra veckans fest för Stora journalistpriset delade ut Ryszard Kapuscinskis Reporterns självporträtt är en ironi av centraleuropeiskt mått. Boken är predikan om vikten av kringresande undersökningar. Är det först när en yrkesroll är på väg ur tiden som den föräras sin romantiska aura?"
Osäkra redaktörer som inte vågar lita på sina skribenter. Jag har den bestämda uppfattningen att skickliga redaktörer inte är så himla oroliga, utan att de faktiskt kan lita på att skribenterna själva vet vad som är viktigt och intressant. Dessa redaktörer är dessvärre alltmer ovanliga. Och det beror inte bara på resursbrist, för skräpet de prioriterar är långtifrån alltid billigare att köra. Det är något annat. Kontrollbehov. Nervositet. Fantasibrist. Dåligt självförtroende - som förstås yttrar sig i dåligt förtroende också för andra. Trist är det!
ReplyDelete/T
T: javisst, redaktörerna idag är ofta ängsliga att ha "koll" på vad det snackas, skrivs och bloggas om och då tenderar man att springa i en lös klunga. Dessutom har man brist på utrymme eftersom man "måste" bevaka ne massa - det är det här priset vi får betala för att populärkultur, tv-decakare och schlagerfestival flyttat in i kultursektionen på bred front.
ReplyDeleteMen sedan är det klassiska reportaget - även i sin new journalism-fas - ett skrivsätt som kräver uppmärksamma och fokuserade läsare. Den osynlige läsaren (ett utmärkt uttryck som jag lånar från Margit Abenius) till Peter Kadhammar, Anna Politkovskaja eller för den delen Olof Lagercrantz eller Martha Gellhorn är någon som låter en sida av sig själv sjunka in i texten, som läser vaket, lyssnar efter det som inte sägs högt och kanske kopplar ner dator och mobiltelkefon under tiden. Och svenska dags- eller veckotidningar idag görs inte för den sortens läsare. Det är ju tydligt att artiklarna är kortare och mera slimmade idag, så har man en essäistisk text som tar sin tid, där författaren inte är en stor stjärna, och där poängerna inte är tydligt markerade så kan den se konstig ut i en dagstidning i nuläget, ungefär som en skivrecension som täcker ett helt uppslag.
Det blev visst litet hopkört där oå slutet, men det kvistiga är inte i och för sig att genomsnittsartikeln har blivit kortare utan att den är mera punchline-orienterad än för 20 år sedan (eller går på ironiska blinkningar vid sidan av det texten handlar om - det är idag ett annat slags glitter). Det finns en slags krav att det som bär texten måste vars neonbelyst, så att den halvstressade läsaren hittar det. och den sortens highlights passar dåligt in i ett längre reportage som utforskar ett problem, en epok eller en miljö.
ReplyDeleteHar f ö inget emot ironiska formuleringar i ett reportage eller en essä, men jag har rejält svårt för när författaren/journalisten okontrollerat strösslar ner sin egen närvaro i texten, eller sitt tonfall, med interna och glatta ironier. Det funkar bara om "jag"-personen i texten (och dennes motspelare?) så att säga avbildar, symboliserar något annat och mer än författarens egen person, blir en typ för något vi kan känna igen från våra egna liv utanför den där textbiten.
Toby Youngs satiriska beskrivning av medievärlden på Conde Nast i "How To Lose Friends And Alienate People" fungerar därför att Toby, chefen Graydon Carter, Anna Wintour och en del av människorna runt om dem står för något mer än sig själva: Carter är till exempel den typiske klättrarchefen som för tio år sedan lanserade sig som snutig rebell men som sedan har blivit boss och nu kräver lydnad och vördnad, alltmedan han fortfarande låtsas vara på din sida. Det spelar ingen avgörande roll om det stämmer till 100% på den riktige Graydon Carter, eftersom typen är snyggt genomförd - och det är den säkra sammansmältningen av person och symbol som får boken att leva.