Seriösa och oseriösa insamlingar

STOCKHOLM Läs Lisa Förare Winbladhs text om oseriösa insamlingar, som nu dyker upp i kölvattnet av Haitikatastrofen.
Jag håller med Martin Gelin om att aktivism eller slacktivism i form av inlägg på Facebook/Twitter/bloggar etc är utmärkt – och inte ska förväxlas med simpla kedjebrev – även om den inte kräver så stor insats. Men jag hoppas att Lisas inlägg kan få fler att tänka efter lite och vara en aning källkritiska, innan de klickar och skickar vidare grejer.

Jag har dock personligen inte skänkt några pengar till någon av alla seriösa Haitiinsamlingar som pågår nu. Det beror på att jag har ovanligt ont om pengar, och måste lägga alla resurser på att först ta mig tillbaka till New York, betala februarihyran där (isch, det var illa nog med januarihyran) och sedan försöka ta mig till Haiti.
Vilket förstås blir enormt dyrt – det kostar alltid stora summor att jobba i katastrofzoner, på grund av höga priser på allt: transporter, tolkar, boende, mat (om det finns någon)... Och det är inte något man utan vidare lyckas få ut från sina beställare, i form av höjda arvoden för det man säljer, dessvärre. (Eller, vad vet jag, det kanske skulle gå just nu -- men jag har aldrig lyckats med det tidigare från Haiti eller andra komplicerade länder.)
Så mitt bidrag till Haiti får bli att jag försöker resa dit själv senare.

Men jag skänker sedan många år 150 kronor per månad till Läkare utan gränser och 100 dito till Rädda barnen, via autogiro. Inte särskilt mycket, kanske, men alltid något. Det känns bra att ge något kontinuerligt, istället för enbart när något blossar upp på agendan (fast jag har för mig att jag skickade iväg några tusenlappar i samband med flodvågskatastrofen...).

Och egentligen gillar jag bäst att göra något som de flesta svenskar knappast får möjlighet till, men som jag har förmånen att göra i och med mina resor:
Att ge pengar eller gåvor direkt på plats till verksamheter jag själv upptäckt och följt, eller att köpa tjänster och varor direkt från småproducenter. Inget av detta är ju precis katastrofbistånd, men i alla fall.
I Haiti har jag till exempel tidigare tagit med så mycket papper och kritor jag kunnat till en kille i 20-årsåldern, som på egen hand ordnade eftermiddagsaktiviteter för barn i slumområdet Bel Air för att hålla dem från gängen – och de voodooflaggor jag köpt från Myrlande Constant (se min krönika i Sydsvenskan) för en hel del dollar har nog bidragit till att flera kvinnor haft lite lättare att skicka sina barn till skolan.

Häromåret bad jag också Trafiksäkerhetsverket skicka mig en låda reflexer, som jag skulle vilja ta med till Haiti för att se om det går att få barn att bära dem i mörkret. Trafikolyckor är ju något av det mest dödliga i de flesta utvecklingsländer -- och i Haiti är det oftast totalt mörkt på kvällarna, på grund av bristande belysning. Det hindrar förstås inte bilarna från att köra omkring, så alla skulle behöva reflexer...har jag tänkt. (Men tänk vad arga alla människor skulle bli om jag började dela ut det i första hand just NU – när de inte ens har vatten. Förr eller senare ska dock 200 haitiska barn få svenska snöstjärnereflexer har jag tänkt, troligen i samarbete med en viss skola.)

Jag har länge lekt med tanken på att försöka ordna något insamlingsevenemang för just Haiti i Stockholm – till exempel en privat fest med försäljning av vin för höga marginaler – men inte riktigt trott mig om att kunna ro runt det med gott resultat (och så är jag van vid att folk knappt vetat var Haiti ligger). Med redovisning av vart pengarna går på bloggen och allt. Hm, kanske vore det dags nu, när landet ifråga finns i folks medvetanden och jag finns i Stockholm.

Man kan gissa att det kommer att bli mycket debatt om donationer och privata biståndsorganisationer framöver, med anledning av åtalet mot Röda korsets Johan af Donner. Läs vad Paul Ronge skriver om det här!
Jag håller med honom om att välgörenhetsorganisationer kommer att behöva tänka mycket mer på hur de uppfattas av allmänheten framöver. (såväl givare som frivilliga har anledning att vara otroligt besvikna på Röda korset). Jag hade ingen aning om att generalsekreteraren Christer Zettergren och af Donner var polare – se Ronges inlägg.

Här är förresten en text jag skrev om valet i Haiti för knappt fyra år sedan, i Amnesty Press, när det stod klart att René Preval skulle leda landet. Den känns otroligt daterad och överspelad nu, men läs den om ni vill se ett exempel på reportage jag skrivit där.

/Gunilla