Krisrapportering i medierna

STOCKHOLM Jag har bett en reporterkollega att i ett gästblogginlägg berätta för er om hur det går till på redaktionerna när krig, kris eller katastrof utbryer. För trots att jag jobbat med utrikesrapportering i rätt många år (med viss redaktionell erfarenhet från bl a TT Utrikes, Ekots utrikesredaktion och Newsweek International), gått ett antal kurser och hört ett antal föredrag om utrikesjournalistik, träffat ett stort antal utrikesreporterveteraner samt själv rest runt i världen har jag nämligen rätt dålig koll på hur det funkar rent praktiskt.

Finns det packade ryggsäckar med satellittelefoner och tjocka dollarbuntar på varje utrikesredaktion med självaktning, eller vad? Och hur bestämmer man vem av alla reportrar som ska få åka (i de fall det inte finns en given korrespondent att skicka)?
Vi får se om h*n har tid och lust att skriva något (eller om jag totar ihop en text utifrån vad h*n mailat mig och berättat än så länge).

I vilket fall som helst har förstås mycket förändrats vad gäller rapporteringsmöjligheterna de senaste åren. Lennart Frantzell skriver:

"På den gamla goda tiden kunde vi beundra Åsne Seierstad och Christiane Amanpour och andra kändisjournalister där de stod framför kamerorna och berättade om länder och händelser de själva oftast endast hade ytliga kunskaper om. Idag kan vi följa utvecklingen i Iran, Haiti eller Kina minut för minut på Twitter, berättad av människorna på platsen, som kan språket, kulturen och som ofta själva är med och fattar besluten."

Journalisten har en intervju med forskaren Liselotte Englund, som talar om hur redaktionerna hanterar förberedelserna av de utsända.

/Gunilla