Blandat av Brodow

NEW YORK Anna Brodow Inzaina, som är konstkritiker i bland annat Svenska Dagbladet och som – vid Uppsala universitet – arbetar på en avhandling om konstnärliga experiment, skriver om Lars Vilks:
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/05/15/som-om-inte-en-dansk-skalle-racker

"Det upprör mig att inte fler kulturchefer, journalister och kritiker tar avstånd från attacken mot yttrandefriheten vid Uppsala universitet den 11 maj då Lars Vilks föreläsning avbröts av en mobb. Universitetet är inte en plats för demonstrationer och slagsmål, den som vill tala får vara så god att göra det när ordet lämnas fritt. Är bilder och filmer stötande för någon kan vederbörande gå ut ur föreläsningssalen. Den som blir utsatt för ett brott bär heller inte själv skulden till det."

och i ett tidigare inlägg:
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/05/12/provocerande-konst-som-hindras-och-tamjs

"Något av det mest sorgliga är att en föreläsning vid universitetet förhindras på grund av människor inte kan respektera de överenskommelser som gäller där: att det är en plats där ordet är fritt och där svåra ämnen ska kunna diskuteras. De som mår dåligt av att se innehållet i de konstverk som Vilks exemplifierade med som stöd för sin föreläsning om yttrandefrihet och konstens gränser kunde ha gått ut. Istället väljer en mobb att högljutt demonstrera och gå till handgripligheter. Man använder alltså sin yttrandefrihet för att demonstrera MOT yttrandefriheten inte FÖR den."

Läs även i samma text om ett annat synnerligen märkligt ingripande i den konstnärliga friheten i Uppsala:

"...Christian Pontus Anderssons skulpturgrupp i nya Blåsens hus i Uppsala, en byggnad tillhörande universitetet. Det är gymnastiska män iförda något slags hjälmar med vita strumpor och vita handskar. Konstnärens intention var att uttrycka en sårbarhet och nakenhet i kombination med en anspänning och kontroll. Därför satte han på strumpor och handskar på de för övrigt nakna skulpturerna för att förstärka nakenheten. Men en sådan framträdande nakenhet med synliga genitalier tyckte inte ”brukarna” om, alltså den grupp som från universitetets sida förde en dialog med konstnären om konstverket. Under processens gång fick konstnären göra avkall på sin intention. Gymnasterna har numera hudfärgade badbyxor på sig, vilket i en gymnastikanläggning ger en helt annan innebörd åt skulpturgruppen. Den klassiska nakna manskroppen försvinner och vi får en mer realistisk avbildning av en gymnast.

Detta är ett tämligen stort avsteg från konstnärens intentioner som från början var att dels framställa nakenhet i betydelsen sårbarhet, dels föra in ett idealistiskt filter som skiljer den från den realistiska traditionen... (– – –) Genom att delvis göra skulpturen naken, delvis klädd, arbetar Christian Pontus Andersson med konsthistorien och förhållandet mellan realism och idealism som en fond. Jag hade velat se skulpturerna som de var från början, utan kalsonger, nu är verket ett annat."

Detta inlägg från mars har jag länkat till tidigare, men jag gör det igen och citerar:

http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/03/31/varfor-vilks-verk-ar-bra

"Lars Vilks hävdar själv att rondellhundsteckningen skall ses som ett socialkritiskt verk, och inte som en politisk karikatyrteckning som många har velat göra den till. Till skillnad från den gängse socialkritiska konsten vars standardämnen är ”historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet” (jag citerar här Göteborgsbiennalens duktiga studiehäfte) bryter Lars Vilks mot en outtalad regel. Det är socialkritisk konst, men av fel sort. Vad Lars Vilks gör är att han ställer sig på fel sida och vips får han konstvärlden emot sig.
(– – –)
Alla som har följt Vilks genom åren på hans blogg vilks.net har lagt märke till ett intresse hos honom: att studera hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut. Hans redovisningar av konstnärers positioner på artfacts.net, hans sortering av kritiker som tunga respektive lättviktiga, hans analyser av läget inom samtidskonsten och de senaste trenderna, hans ironiska ton som man aldrig riktigt vet hur man skall tolka. Är han kritisk eller understödjer han systemet?

En sak är säker: Lars Vilks klargör de sociala mekanismer och maktstrukturer inom konstvärlden som är styrande för hur kritiker, curatorer, gallerister och konstnärer handlar och resonerar.

(– – –)

Själv anser jag att Vilks verk är bra. Inte för att det är provocerande och därmed av princip bra, utan för att det klargör kulturella och politiska motsättningar, ideologiska skiljelinjer i debatten och avslöjar de fega och räddhågsna. Just den typen av klargöranden behöver vi. Det är ett bra verk därför att det tvingar ut debattörer, ledarskribenter och kritiker som talar i det offentliga rummet att ta ställning, tydliggöra sina positioner och slipa sina argument. Det är för den sakens skull vi värnar om yttrandefriheten."

/Gunilla