.JPG)
Se några av bilderna här:"Pöbeln på Uppsala universitet skrek att videon var pornografisk, vilket är starkt överdrivet. Mina tankar går i stället till ett mer raffinerat konstprojekt där det israeliska homosexuella konstnärsparet Gil & Moti efterlyste arabiska älskare. Mötena resulterade i explicit erotiska teckningar, ett skarpt och mänskligt inlägg om etniska konflikter och sexuella tabun i Mellanöstern.
Liksom romanen ”Sändebudet” kräver den typen av laddad samtidskonst en publik som accepterar en öppen diskussion. De som härjade på Uppsala universitet i tisdags betedde sig dock som stereotypa Hollywood-muslimer som bara kan ett slagord: ”Allahu akbar”."
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/05/allah-ho-gaybar-har-ar-filmen.html
Homofobin, vare sig den är religiöst betingad eller inte, måste granskas kritiskt. Det gäller i alla sammanhang och motsättningarna mellan olika minoritetsgrupper blev exempelvis sorgligt tydliga i Kalifornien hösten 2008, i samband med valet om äktenskapslagstiftning för homosexuella. Men här råder komplexa samband, så det får jag fördjupa mig i någon annan gång.
/Gunilla
En publik som accepterar en öppen diskussion - för att en sådan publik, en sådan offentlighet ska kunna finnas och växa så måste det också finnas en vilja at ta ansvar för det. Man kan inte vänta sig att det offentliga samtalet ska vara öppet och vidsynt om alla, eller många, deltagare hela tiden känner att de jobbar i ett kulregn och kan bli slagna i huvudet med invektiv som "halalhippie", "flummiga offerkofta", "du stödjer al-Qaida eftersom du inte backa upp vårat krig" etc etc. Det är där någonstans jag kan känna att Vilks är lite billig, att han inte tar ansvar för det han yttrar och inte vill ge sig in i någon form av dialog med andra än de som köper allt som slår mot muslimer.
ReplyDeleteKarin Olsson på Expressen fick efter Vilksbråket (i P1) frågan "varför är det viktigt att testa yttrandefriheten med provokationer mot muslimer, men inte med förment konstnärlig barnporr?" Hennes enda svar på denna motiverade fråga - tänket är ju att man ska stärka yttrandefriheten genom att springa omkring som en verbal kalashnikovjunkie och oavbrutet visa att inget är skyddat för kritik - var att "känslan nu ute i samtiden är att barnporr inte är intressant att ta till för att testa några sådana gränser, men islam är det". Då har man kapitulerat, menar jag, det svaret var så grunt att hon borde rodna. *Vems* gränser? Vem har verkligt inflytande på om en viss sak är het eller inte, om en viss slags provokation tränger igenom i media eller inte?