06 August 2010

SR P1 Kulturnytt om Seierstad-domen

STOCKHOLM (Något omskriven och uppdaterad med länkar) Häromveckan hade vi en diskussion inte minst i kommentarfältet om Oslo-domen mot Åsne Seierstad och hennes norska förlag, för att hennes bok Bokhandlaren i Kabul kränkt ”privatlivets helgd” för bokhandlarfamiljen.
Helt osökt lyckades vi – som vanligt, höll jag på att skriva – även komma in på Jan Guillous Ondskan och inte minst Liza Marklund&Mia Erikssons Gömda ... men i de fallen handlar ju debatten inte så mycket om privatliv som om ”sant och falskt i förment icke-fiktiva böcker”.

Det har inte skrivits särskilt mycket alls om domen mot Åsne Seierstad i svenska medier, vilket måste bero på att det var för varmt och för många kulturskribenter på semester när den kom.
Det är märkligt, för domen är ganska häpnadsväckande – och de flesta svenskar som följt det hela avfärdade nog de afghanska personernas rättsliga anspråk för flera år sedan. Jag hade åtminstone inte en tanke på att det hela skulle bubbla på i en norsk rättsprocess.

Men idag sändes äntligen ett inslag i P1:s Kulturnytt med en sådan jämförelse till svensk lagstiftning som jag efterlyst, samt referenser till artiklar i The Guardian och Süddeutsche Zeitung. Ska bli mycket intressant att läsa dem när jag har tid.

Som jag skrivit tidigare har jag dessvärre inte läst Bokhandlaren i Kabul, men jag har ju läst massor om den – både recensioner, allmänna artiklar och intervjuer med Seierstad.
Jag minns att New York Review of Books (tror jag det var) hade en mycket skarp sågning när boken kom ut i USA, en recension som anklagade boken från ett postkolonial-teoretiskt perspektiv – alltså tog upp temat ”västerländsk kvinna lämnar ut familj i fattigt land”.

Sådana recensioner har förekommit i Sverige också, men jag tror inte de har fått särskilt stort genomslag. Jo förresten, Moa Matthis skrev en sådan poko-text som fick viss uppmärksamhet (hittar den inte på nätet).
Men på det stora hela måste Sverige vara ett av de länder där Seierstad överlag fått bäst mottagande (jag tror i alla fall att hon bemötts med betydligt mer avundsjuka och missunnsamhet i norska medier).

I en intervju i tidningen VI resonerade Nina Solomin (som ju själv jobbat med deltagande observationer som metod till sina böcker OK, Amen och Gränsen – och grubblat mycket över det) med Åsne Seierstad om det problematiska och manipulativa i att lämna ut en familj man bor hos.
Jag tycker nog att Seierstad försvarar sig ganska bra, med att hon inte var där som en vanlig gäst utan som journalist. Det är intressant att läsa hennes beskrivningar i VI och annorstädes om hur bokhandlaren själv tagit vara på situationen och klivit ut i rampljuset så ofta han kunnat.
Men Seierstad verkar trött på frågan – och är inte lika genomreflekterad som jag vet att Solomin skulle ha varit, om det varit hon själv som fått frågan. (Transparens: jag känner Nina, och tog omslagsfotot till OK, Amen.)

Jag hejar ändå på Åsne Seierstad i den debatten, om ni vill veta, även om jag som de flesta utrikesjournalister lider av Seierstad-komplex. Hon måste ha rätt att ge sin bild av Afghanistan-familjen, har jag tänkt, och det skulle vara helt omöjligt att inhämta godkännande från alla personer någonstans man skriver om.

Men hon medger själv att hon tydligen gått för långt ibland, exempelvis med badhusscenen /se kritik av hennes utlämnande beskrivningar av de nakna kvinnokropparna här/ som redigerats bort i senare upplagor. Detta i en intervju med Guardian, som intervjuade Åsne Seierstad häromveckan.

Fast hon säger också (min markering):
"If I write a book in future, I may decide to take the precaution of going back to every person I interview, reading their quotes back to them and asking them to sign a letter, saying it is accurate," she says. "Journalism is moving into a different world where we are held to almost impossible standards. In everything I write, ever again, I need to make sure I am 100% accurate. A journalist can get away with this sort of controversy once, but I can't survive it again."
Och det är märkligt att svenska kulturredaktioner inte tagit upp detta i högre utsträckning. Såvitt jag vet.

@@@@@@@@@@@@@@

Nu har jag skummat Conor Foleys text i Guardian. Den åtföljs av många intressanta kommentarer, varav en del stödjer Åsne Seierstad och andra inte. Nedan några exempel ur högen.
”Seierstad's book appealed to the Muslim-haters of Europe and the US with the blinkered, ethnocentric, and typically parochial Norwegian smugness with which it painted the Kabul bookseller as a bastard who oppressed and exploited women while himself being oppressed by the fundamentalists who were taking over the country. Conclusion: Muslims are a total loss.”
(VoNguyenGiap)

”I think Ms Seierstad deserves more credit than she is given in this piece. Having lived with a family in Kabul with the idea of writing a book, with their permission, she could have come back and written a journalistic account. She could have used real names throughout, described real locations, and retold real events. That is what journalists do.

(– – –)

This case is a dangerous precedent, and I hope it is overturned on appeal. It would stop journalists telling the truth if that truth offended some other culture's ideas of propriety, and deter authors from creating compelling stories based on real events and characters. We'd be worse off as readers either way."

(Peter Jackson)

Tyvärr lyckas jag inte alls hitta texten i Süddeutsche Zeitung! Den finns kanske helt enkelt inte på nätet, men enligt detta referat i Der Spiegel håller kulturchefen Thomas Steinfeld med Conor Foley om att Seierstad borde ha förstått att hennes text kränkte de afghanska kvinnorna.

Nå, allt detta kanske vi får anledning att återkomma till. Domen i Oslo har ju överklagats – och Seierstad har förklarat sig beredd att gå ända till Europadomstolen.

/Gunilla

P S Har ni inte redan gjort det kan ni gott läsa Monica Antonssons Newsmill-text om varför de som hängdes ut i Gömda och Asyl har betydligt större anledning att få skadestånd än Bokhandlaren i Kabul.
Som jag skrivit tidigare har de böckerna även sålts i Norge, vilket torde ge det norska rättssystemets jurisdiktion. Jag vet dock ej om det gäller även den ökända Bonnier Alba-versionen, där de värsta textpartierna fanns med.
Det vore kul om Per Svensson ville skriva fler texter om problematiska genrer i Sydsvenskan, apropå Seierstad och kanske återigen apropå Marklund.

6 comments:

  1. Bar genomgång av några av de senaste vändorna. När det gäller journalistisk heder i meningen *förtroendekapital*, tilltron till att en journalist, en nyhestkälla, tidning eller tv-kanal visar heder, försiktighet och sunt förnuft, så har jag nog känslan av att den har devalverats. Det anses helt enkelt frökenaktigt på många håll i media idag att bry sig för mycket om ärlighet, logik och vettig granskning inann man trycker eller bloggar. Även om det inte alltid sägs utåt så är det en vanlig attityd mellan skål och vägg.

    Det är ganska få journalister som idag skulle ställa sig upp och säga "yrkeshedern är det viktigaste vi har, utan den är vi inte journalister utan bara snackskallar" - den sortens tilltro ytill att det funkar bäst att spela med omärkta kort har eroderats rejält på 20 år. Vi är alla vana vid att journalister idag säljer något samtidigt som/inbakat i att de jobbar: en produkt, ett tv-program, en åsikt, en bok eller sitt eget varumärke, och att man skarvar en del med sanningen.

    ReplyDelete
  2. *Bra* genomgång, så klart - huruvida den gjordes från en bar har jag ingen aning om.

    ReplyDelete
  3. Ett jättebra inlägg.
    Applåder till dej!

    ReplyDelete
  4. Tror du inte att Guillous kritik mot Seierstad i grunden handlar om ett reflexmässigt försvar av allt muslimskt? Han hade ju helt olika inställning till Bokhandlaren i Kabul och till Gömda. Har du förresten också funderat på att Liza sa att hon aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra storyn bättre medan Guillou sa att han och Liza kommit överens om att han inte skulle läsa Gömda och Asyl för att han inte skulle störas av skarvarna i böckerna?

    ReplyDelete
  5. Maria: Kanske snarare reporterns revirkänsla. Guillou med sina rötter i palestinarörelsen och sin numera mer beryktade än lästa bok om Irak (svår at få tag på dessutom) från ca 1980 tyckte nog att Seierstad klampade in på hans egen jaktmark. Men visst, det är reflexer det handlar om.

    ReplyDelete
  6. Jovisst har Guillou ett förflutet i palestinarörelsen och det sitter i än i dag. Här är förresten en intressant kommentar från Newsmill av den 4 augusti:
    "Jan Guillou fick betalt av KGB.
    Hans huvuduppgift var från början att etablera Palestinarörelse
    i Sverige.På den tide satsade Sovjet målmedvetet på PLO,
    som var då inkörtsport och trojansk häst för sovjetiska infiltrationen.
    Denna infiltration omfattade först och främst media , skolväsendet
    och förskolor,samt vissa idrottsrörelser,fackliga organisationer,
    men även politiska kretsar. Engagemang i i sk "Palestinska saken"
    gav uppenbara resultat inom Tidningarnas Telegram byrå redan i början på 80-talet. Jan Guillou kan betäcknas snarare som påverkningsagent av mindre format.
    Vi inom den bulgariska tjänsten hade noga följt hans framsteg,och tillsammans med kollegor från KGB hoppades på närmare samarbete. Vi har också levererat (tillsammans med ryssarna)
    nödvändiga uppgifter för att Bratt och delvis Guillou kunde leka
    amatör-spioner. Vi har lyckats likvidera den effektiva och etablerade
    organisationen som IB var.
    Själv är jag drygt 80 år och arbetade vid bulgariska ambassaden.
    Mitt namn är fingerat."

    Skrivet av "Borys Kesow" under den här artikeln:
    http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/02/fd-f-ltoperat-r-d-rf-r-polisanm-ler-jag-jan-guillou-f-r-f-rtal-av-avliden

    ReplyDelete